skulle härska och åtlydas; de äro alldeles icke statens tjänare, utan dess oberoende herrar och staten är deras egendom, liksom hus och hushåll tillhöra husfadern; statsrätten vore för den skull icke väsentligen skild från den privata rätten. Mot öfvervåld hjälpte för öfrigt hvarken konstitutioner eller skrifna lagar, öfver hufvud inga vanliga inrättningar, utan väsentligen endast religion och moral, och därför finge undersåtarne vid förekommande missbruk af makten icke tillgripa själfhjälpen, utan borde endast förtrösta på Gud.
Sin största beundrare och förnämste anhängare fann denna vålds- och maktteori hos dåvarande preussiske kronprinsen, sedermera konung Fredrik Wilhelm IV, hvilken betraktade den som en formlig panacé mot alla politiska sjukdomar, till trots för Hegels stränga omdöme, att “den endast utmärkte sig, för den fullständiga inkonsekvensen af sin tanklöshet, som utan återblick låter allting fortlöpa och lika bra finner sig till rätta i motsatsen af hvad den förut gillat.” Hegel själf skulle emellertid icke gå fri från förebråelsen att med sitt filosofiska system arbeta för reaktionen.
Georg Wilhelm Friedrich Hegel, född den 27 augusti 1770 i Stuttgart, död den 24 november 1831 i Berlin, tillhör vårt århundrades märkligaste personligheter och har genom sin filosofi utöfvat ett utomordentligt inflytande på seklets andliga innebörd i alla riktningar, politik, religion, konst. Ursprungligen nära förbunden med Schelling, hade han icke heller varit främmande för dennes idéer, då han skilde sig från dem och i Jena utgaf sitt första större arbete: "Die Phänomenologie des Geistes,” hvars manuskript han bar till tryckeriet samtidigt som kanonerna vid Auerstädt och Jena afgjorde Preussens öde. I Napoleon ansåg han sig ha sett “världsanden till häst,” som, enligt Goethes ord,
"I tidernas susande väfstol en skrud
en lefvande, härlig väfver åt Gud.”
År 1818 kallades han till Berlins universitet såsom professor i filosofi, och här samlade han snart omkring sig en talrik åhörarekrets ur alla klasser, icke ens högre ämbetsmän och militärer undantagna, hvilket förskaffade honom äran att, såsom hans motståndare sade, anses såsom “kunglig preussisk statsfilosof,” så mycket mera som det för anställning i statens tjänst, i synnerhet vid universiteten, var en rekommendation att vara anhängare af hans filosofi. Härmed gafs emellertid Hegel upphof till det lärda clique- och kotteriväsendet, som under århundradets lopp ofta gjort sig gällande på ett föga tilltalande sätt, och blef ett af de första af dessa öfverhufvuden för skolor, som undanträngt och mästrat annorlunda tänkande.
Hegel ville i sitt system uttrycka den genom historisk erfarenhet och trofast arbete vunna försoningen med verkligheten i motsats till den kritiska filosofien och till romantiken. Härvid utsattes Hegel emellertid för den faran att alltför ofta gifva en idealistisk omtydning af den verklighet, han ville ådagalägga såsom uppenbarelse af ett ideelt innehåll, och hemföll härigenom just till det romantikens godtycke han velat undvika. Som verkligheten dessutom för Hegel var ett öfver all individuell reflexion och vilja höjdt historiskt tillkommet, så kunde kan till och med förklara, att filosofien alltid komme för sent för att undervisa om hurudan världen skulle vara; tanken vore nämligen världsprocessens sista produkt, och då reflexionen vaknade, vore detta ett tecken till, att en historisk
