han till professor i kemi vid Royal Institution i London och medlem af det kemiska sällskapet.
En gräslig explosion, som 1812 inträffade i grufvan Felling, gaf Davy anledning att konstruera sin säkerhetslampa, som ännu i dag är i bruk i alla kolgrufvor. Denna lampas konstruktion är lika enkel som sinnrik. Genom försök hade Davy funnit, att ett ljus aldrig tänder genom ett ofvantill i detsamma infördt metallnät, emedan metallen så starkt afkyler lågan, att den till antändning nödiga temperaturen icke mera uppnås. Han omgaf för den skull gruflampornas ljus med ett nät af metalltråd. Antändes nu den farliga grufgasen af lampans låga, så kan endast den innanför trådnätet befintliga ringa mängden af gas explodera, hvilket är oskadligt; men öfver eller utanför trådnätet kan explosionen icke fortplanta sig, enär nätet alltför starkt afkyler lågan. Samtidigt med Davy och oberoende af honom uppfann George Stephenson samma konstruktion för gruflampor.
Davys lif var rikt på framgång och utmärkelser. Redan vid sina undersökningar om inandningen af gaser hade han emellertid ådragit sig för sin hälsa svåra följder, och under de forskningar angående ventilation af stora byggnader han anställde i Newgates förpestade fängelser, sjuknade han svårt och repade sig aldrig. Han sökte sin hälsas återställande i södern, men afled på hemresan i Genève den 29 maj 1829.
*
Genom fabriks- och maskinväsendet hade det engelska proletariatet blifvit ett särskildt och talrikt stånd, som började visa stor lust att förskaffa sig ett ord med i parlamentet och söka äfven åt sig eröfra inträde i denna det exklusivt aristokratiska regementets fasta borg. Till arbetareskarornas ledare hade en demagog af sällsynt begåfning, William Cobbett, svingat sig upp, och hans med utomordentlig skicklighet skrifna, till det dittills oerhördt billiga priset af 2 pence numret utbredda tidning Weekly Political Register blef arbetarnes orakel.
“Icke maskinerna,” förklarade Cobbett, “äro skulden till den härskande nöden, hvarför alla våldsamheter mot dem, liksom alla olagligheter i allmänhet, äro skadliga och förkastliga; den verkliga orsaken till allt elände är däremot den usla regeringen, och enda medlet att afskaffa denna är en radikal parlamentsreform, som måste genomdrifvas på laglig väg genom allmän rösträtt, hemlig omröstning, arvoden åt underhusets medlemmar och årliga parlament.” På kort tid hade Cobbett vunnit en verklig diktatorisk makt öfver massorna, hvilka med desto större ifver omfattade de nya löftena om räddning och framgång, ju större nöden var. Öfver allt uppstodo reformklubbar, och en stor petitionsstorm organiserades. Upprorsförsök saknades emellertid icke heller, och dessa skadade Cobbett och den sak han förfäktade. Af en viss Watsons plan att storma Towern, af våldsamheter, som begingos vid de nödlidandes stora möte på Spa-Fields vid London, af den omständigheten att pöbeln kastade sten efter prinsen-regentens vagn den 28 januari 1817 tog sig ministären anledning att med största eftertryck uppträda mot folkledarne och reformvännerna; parlamentet slöt sig till ministären, afvisade harmfullt den på Cobbetts bedrifvande inlämnade petitionen och godkände nästan enhälligt de af regeringen fordrade tvångsåtgärderna. En formlig förföljelse af tanke- och tryckfriheten sattes i system under processerna mot en antikvarisk bokhandlare vid namn Hone, hvilken, för fattig för att kunna
