hålla sig en försvarsadvokat, emellertid inför rätten gaf prof på en lärdom, en sanningskärlek och klokhet, som kommo lord Eldons alla försök att få honom fälld för hädelse mot religionen på skam. Rörelsen utdog emellertid icke, och bland annat hölls ett af öfver 80,000 personer besökt jättemöte på Peterloo vid Manchester. Den radikale ledaren Henry Hunt hade just under mängdens bifall bestigit talarestolen, då upprorsakten upplästes af sheriffen och församlingen tillsades att åtskiljas. Denna uppmaning, liksom uppläsningen af själfva akten, kunde emellertid i den stora folkmassan endast höras af några få personer, och innan den tid fått förflyta, som lagen stadgade, förrän man skrede till maktens användande, höggo beriden milis och husarer in på de församlade, som hindrades från att vika undan af den lefvande mur, som stod bakom dem; några hundra personer sårades och nedtrampades och flera dödades.
Denna lika onödiga som rättsvidriga massaker fyllde arbetarnes sinnen med nytt hat och ny förbittring, men regeringen begagnade sig af de högre klassernas skräck till att af parlamentet utverka de sex s. k. tvångsbillerna, genom hvilka församlingsrätten, tryckfriheten, skyddet mot godtycklig häktning inskränktes eller upphäfdes. Oviljan i landet öfver dessa åtgärder växte till en betänklig höjd och i parlamentet angreps regeringen på det häftigaste af medlemmarne af whigpartiet, lord Brougham, lord John Russell med flera, då ett brottsligt anslag, som i rätt tid upptäcktes, kom regeringen till hjälp. Den s. k. sammansvarjningen vid Cato Street, i spetsen för hvilken stod en för detta underofficer vid namn Arthur Thistlewood, gick ut på ingenting mindre än att mörda ministären, antända kasernerna, plundra banken och tillsätta en provisorisk regering. De sammansvurne grepos och hängdes i februari 1820, och samtidigt undertryck- tes ett lika hufvudlöst upprorsförsök i Glasgow.
Det skulle emellertid icke dröja länge, förrän ministären beröfvade sig den sista skymt af aktning och anseende, som dess af fruktan, svaghet och våld präglade system ännu lämnat öfrig. Medan “kronans ring omslöt vansinnets panna, satt spiran i handen på den slappa otukten,” och då den sinnesrubbade Georg III omsider afled den 29 januari 1820, bestegs tronen af Georg IV, som i fräckhet och utsväfningar öfvergick till och med Ludvig XV af Frankrike, hvilken på sin tid likväl steg ned i grafven med ett i detta hänseende välbefäst rykte.
Redan 1788 hade den gamle konungen haft ett anfall af vansinne, och redan då var frågan om prinsens af Wales regentskap föremål för ytterst häftiga debatter i parlamentet. Hans karaktär och seder voro nämligen af den art, att hans regentskap och tronbestigning motsågos med verklig ångest. Under sin faders sjukdom ådagalade han ett allt utom sonligt sinnelag. Han ägde en viss härmningstalang, och ett af hans favoritnöjen var att för de utsväfvande män och fala kvinnor, som utgjorde hans dagliga umgängeskrets, härma sin vansinnige faders ord och åtbörder. Redan detta enda drag är betecknande för den man, som på grund af en viss yttre polityr och värdighet kallades “Europas förste gentleman.” Sällsamt nog kunde han, ehuru endast för en kort tid, emellertid vinna tidens förnämsta andar, en Burke, en Fox, en Sheridan. “Men han talade med Fox om tärningar och om vin med Sheridan, saker, i hvilka gäckens och snillenas intressen möttes.” Bland tidens dandies var “beau Brummells” vän och rival en auktoritet i sådana frågor som hvilka knappar bäst passade för en viss slags
