väst eller hvilken sås bäst öfverensstämde med en viss slags pastej. Då Georg IV såsom konung änkom till Skotland, där han uppträdde i en klanhöfdings kostym med sina bara feta ben och en skotsk “kilt” om sin ofantliga mage, gick Walter Scott om bord på den kungliga jakten för att uppvakta honom, tog ett glas, hvarur hans majestät nyss druckit, utbad sig den nåden att få behålla det, lofvade, “att det för evigt skulle gå i arf i hans familj; gick därpå hem, fick ett oväntadt besök, slog sig ned i en stol, satte sig på sin bakficka för att alltför snart och smärtsamt erhålla en påminnelse om hans majestät.” Walter Scott förblef likväl konungens man, äfven sedan till och med Brummell, hvilken den kunglige gentlemannen icke aktat för rof att afhända en dyrbar snusdosa, på en spatsertur i Hyde Park genom lorgnetten betraktat konungen såsom en för honom alldeles främmande person och sport hans följeslagare: “Hvem är er feta vän?”
Sitt inträde i hoflifvet betecknade Georg IV med ett stordåd, värdigt hans framtida lif: han uppfann ett nytt skospänne, en tum långt och fem tum bredt, som täckte hela vristen och räckte ned på båda sidor om foten. I sitt präktiga palats Carlton House, där prinsen-regenten för ett ögonblick såg Moore och Byron och Grattan, omgaf han sig snart med franska kockar, franska dansmästare, jockeyer, hofnarrar, kopplare, skräddare, boxare, juvelerare och fäktmästare, och med slikt folk tillbragte han den tid, han hade öfrig från sina älskarinner och sina dryckeslag. År 1816 sutto i Newgate 58 lifdömde och väntade, att prinsen-regentens nöjen skulle lämna honom tid till att underskrifva dödsdomen eller benåda dem. Förgäfves riktade i parlamentet Brougham ett skarpt anfall mot “dem, hvilka, då fängelserna voro öfverfyllda med olyckliga, icke ett ögonblick kunde uppskjuta sina tanklösa nöjen för att göra slut på detta sorgliga sväfvande mellan lif och död.”
För att på godt manér bli kvitt en skuldbörda på 600,000 pund sterling hade Georg IV år 1794 bekvämat sig till en förmälning med sin kusin, prinsessan Karolina af Braunschweig. Ingendera parten ingick äktenskapet med synnerlig glädje, och Georg IV behandlade från första stunden sin gemål med upprörande råhet: vid vigseln var han till och med så berusad, att han endast hickande förmådde eftersäga formuläret. Den 7 juni 1795 föddes prinsessan Charlotte, som emellertid afled redan 1817 efter att ha upplefvat en sorglig ungdom. “Min moder var dålig,” sade hon, “men hon skulle icke ha varit så dålig, om icke min fader varit ändå sämre.” Georg hade knappt blifvit konung, förrän han gjorde anstalt att skilja sig från sin hatade gemål, som, kränkt och utpinad på alla sätt, slutligen lämnat England och under en följd af år vistats på resor på kontinenten. Medan Georg IV därunder fortsatte sitt för kronan så förnedrande lefnadssätt, drog han icke i betänkande att sända hemliga spioner efter sin gemål på hennes irrfärder för att skaffa bevis på, att hon stått i brottsligt förhållande till sin kammarherre Bergami. Ministrarne ansågo visserligen en process för en betänklig sak, men då drottningen afslog ett anbud att årligen uppbära 50,000 pund sterling mot villkor att bo och lefva utanför England och afstå från en engelsk drottnings rang och rättigheter, så framställde ministären inför öfverhuset konungens klagomål och fordran om skilsmässa. Drottningen försvarades af lord Brougham, och trots alla skandaler, som afslöjades under vittnesförhöret, gjorde uppdagandet af de skändligheter, som begåtts mot drottningen och af lord Brougham
