Sida:Dumrath 19 Århundradet Förra Delen.djvu/334

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Den här sidan har korrekturlästs
330
1811-1844.

nämligen vältalarens, som var minst lika stor som skaldens. I den rad af skoltal och kyrkliga tal, som föreligger från honom, har vårt modersmål erhållit en formell prakt och ett så tankedigert innehåll, som det aldrig förr ägt, och för hvar och en, som älskar svensk prosa, stå dessa tal oöfverträffade. Om möjligt ännu kraftigare framstår emellertid Tegnérs eldsjäl i hans bref, i hvilka han med en oförbehållsamhet utan like uttalar sig om dagens brännande frågor i politik, litteratur och isynnerhet teologi. Fastän präst och biskop i Växjö, ehuru han själf icke ansåg sig lämplig för detta kall, såsom han ock antydde i sitt svar på biskop Agardhs inträdestal i Svenska akademien:

“Vi stämde möte på Parnassens höjder
och ej på Zions, där vi halta nu”;

så var han ingalunda renlärig, hvarken efter den tidens eller nutidens statskyrkliga uppfattning. Om kyrkans dogmer lät han också undfalla sig yttranden, som onekligen skulle vålla, att en prästman af lägre rang afsattes och åtalades; ortodoxien förklarade han sålunda bankrutt på både förnuft och kristendom, och själfva Paulus’ lära ogillade han i de skarpaste ordalag. Med sådana åsikter måste han ovillkorligen komma i en skef ställning till sitt biskopliga ämbete, och detta förhållande kunde svårligen göra annat än plåga honom. Härtill kom mid åren en växande förstämning, som bland annat gaf sig ett rörande uttryck i dikten “Mjältsjukan,” där det heter:

“Då steg en mjältsjuk svartalf upp, och plötsligt
bet sig den svarte vid mitt hjärta fast.
Och se, på en gång allt blef tomt och ödsligt,
och sol och stjärnor mörknade i hast.
Mitt landskap, nyss så gladt, låg mörkt och höstligt,
min lund blef gul, hvar blomsterstängel brast;
all lifskraft dog i mitt förfrusna sinne,
allt mod, all glädje vissnade därinne.” .

Ty värr skulle den svartalf, Tegnér i detta poem omtalar, på allvar med sina dystra vingar öfverskygga hans förr så klara och skarpa förstånd och hölja hans snille med vansinnets natt. Efter ett anfall af sinnessjuka, som dock åter häfdes genom hvila och ett års vistelse vid en utländsk vårdanstalt, inställde sig åter sjuklighet, och den 2 november 1846 slocknade ett af Sveriges största snillen, “Fritjofs,” “Sveas” och “Nattvardsbarnens” sångare, utan gensägelse en af Europas störste skalder. 330

En af tidens litterära strömningar tämligen oberoende, “neutral” ställning intog äfven en annan skald, den vid seklets början mest omhuldade af Svenska Akademiens pristagare, Johan Olof Wallin.

Född den 15 oktober 1779 på soldatstället Stora Tuna i Dalarne, dog Wallin 1839 efter en lefnad, som i yttre måtto hade mycken framgång. Den fattige studenten blef småningom lektor vid Karlberg, därpå kyrkoherde i Adolf Fredriks församling i Stockholm, så domprost i Vesterås, pastor primarius i Stockholm och slutligen Sveriges ärkebiskop. Men i hans inre gnagde likväl smärtan öfver förfelad äktenskaplig lycka och en ungdomskärlek, som han aldrig kunde förgäta. Högt begåfvad såsom skald och vitterlekare, stod Wallin under sin första tid i