Sida:Dumrath 19 Århundradet Förra Delen.djvu/335

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Den här sidan har korrekturlästs
331
JOHAN OLOF WALLIN.

stort anseende såsom diktare af sällskapsvisor och ställdes i detta afseende i jämbredd med Johan David Valerius (1776—1852), sekreterare och ombudsman vid kungliga teatern, ehuru denne aldrig förmådde höja sig till den kraft och glans, som talar ur exempelvis Wallins skål för Washington, där det bland annat heter:

“Svensk! fatta glaset i din hand
och klinga med amerikanarn
för fadern af hans fosterland,
den gamle tappre samfundsdanarn!
Så högt i ärans Pantheon
som du din store Wasa ställer,
så han sin store Washington —
och bådas bröst af stolthet sväller.

O! när i glömskans djupa famn
så mången storhetsbubbla brister,
och månget firadt furstenamn
sitt sken på minnets stjärnhvalf mister;
då skall han, krönt af seklers lof,
bland de odödeliga trona,
den konungen förutan hof,
förutan vakt och prakt och krona!”

Psalmdiktningen och den andliga vältaligheten blefvo emellertid det förnämsta området för Wallins litterära verksamhet, och sin lifsgärning ägnade han sålunda åt att skapa den nya svenska psalmboken, som efter flerårigt arbete slutligen utkom, af konungen stadfästes och gillades år 1819 och allmänt användes vid den svenska gudstjänsten intill seklets slut. Tegnér karaktäriserade Wallins psalmdiktning såsom “Davidsharpan i Norden,” och äfven Geijer förklarade, att Wallins psalmverk “utan tvifvel vore ett af de yppersta, som något språk kunde framvisa,” men detta oaktadt klandrades redan under Wallins lifstid hans verk, och detta klander hördes ännu lifligare efter hans död. För prosten Schartau, som i Göteborg förkunnade en sträng och dyster lära, i hvilken förtappelsen spelade en hufvudroll, var Wallins psalmbok icke nog ortodox, andra åter funno den för praktfull, för svårfattlig för allmogen, och slutligen ha under seklets sista årtionden såväl från högkyrkligt som pietistiskt håll krafven på den Wallinska psalmbokens ersättande med en omarbetad psalmbok framställts allt starkare och gifvit anledning till tillsättandet af en komiteé för psalmbokens revision, utan att likväl denna revisions arbete ännu medfört ett tillfredsställande resultat. Sitt yppersta alster lämnade Wallins skaldegåfva emellertid ovillkorligen i hans gripande dikt “Dödens ängel,” där dödens majestät skildras i sådana strofer som:

"Jag är den starke, som hafver makten,
till dess en starkare komma skall.
På höga fjällen, i djupa schakten,
det är min anda, som susar kall.
De smittans ilar,
som rensa länder;
de nattens pilar,:
som ut jag sänder,
de slå sitt offer, och slaget tål
ej mur af koppar, ej sköld af stål.

Mot mig förlora sig vett och vapen,
mot mig ej lärdom och konst består.