Hoppa till innehållet

Sida:Dumrath 19 Århundradet Förra Delen.djvu/343

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Den här sidan har korrekturlästs
339
GÖTISKA FÖRBUNDET.

“Att här du sitter, att jag hälsar dig
välkommen bland oss, visar tidens välde,
ombildarens, som länge ställde
inunder skilda fanor dig och mig,
och ej blott mig, men äfven mången annan
af sångarätten från kung Gustafs dar.”

Vid sidan af den litterära fejd, som fosforisterna förde, gjorde de likväl äfven goda och befruktande insatser i den fosterländska litteraturen, som de riktade med månget värdefullt och ädelt verk.

Sålunda undangjorde Hammarsköld, så att säga, grofarbetet för en svensk litteraturhistoria, då han utgaf sin “Svenska vitterheten,” af hvilken den noggranne F. A. Sondén (1792—1837), präst i Stockholm, ombesörjde en förträffligt reviderad upplaga. Beröfvad den lilla ränta han hade af ett obetydligt kapital, hvilket gick förloradt med en boktryckare, som rymde, och därtill hotad med bysättning för borgensförbindelser, dem han iklädt sig för rymmaren, framlefde Hammarsköld sina sista år under en sträfsam kamp för tillvaron, så hård att den stundom antog formen af svårt betryck. Befordrad från sin blygsamma amanuenspiats i kungliga biblioteket blef han aldrig.

Trots alla vidrigheter fortfor Palmblad att utgifva “Svensk litteraturtidning” eller, såsom han själf sade, “ro fram litteraturens pråm.” Arvoden åt sina medarbetare kunde han icke bestå; själf var han en af hufvudkrafterna i “Svea, tidskrift för litteratur och konst,” som 1818 börjat utgifvas af G. V. Gumælius (1789—1877), författare till en historisk roman, “Thord Bonde,” och fortgick till och med 1829 samt 1831—32. Palmblad blef äfven en af de främste medarbetarne i det stora verket “Biografiskt Lexicon öfver namnkunnige svenska män,” hvilket började utkomma 1835 och hvartill P. A. Sondén gifvit klaven. Ett stort antal biografier, och därtill af de bästa, äro skrifna af Palmblads hand. Hans arbetskraft räckte slutligen äfven till politiskt skriftställeri, och 1847—51 utgaf han det dåvarande konservativa hufvudorganet “Tiden,” som sedermera aflöstes af “Svenska tidningen.”

Atterboms fruktbaraste författareskap infaller efter 1820. Det stora sagospel, som allt ifrån hans ungdom lekt honom i hågen och söm utgör en af den svenska skaldekonstens prydnader: “Lycksalighetens ö,” utkom då i två delar 1824 och 1827. Denna omfattande dikt är rik på stora skönheter och innehåller stycken, hvilka måste betraktas såsom pärlor af lyrisk poesi. Den präktiga jägarekören “Vilda mäktiga sinne njut,” den vemodsfulla romansen “Ungmön i lunden på jaktnätet band,” vindarnes kör “Upp genom luften, bort öfver hafven,” den vackra sången “Stilla, o stilla! Somna från storm och snö,” alla dessa stycken sattes i musik och sjöngos med nöje, men i sin helhet erhöll sagospelet icke den popularitet eller mottogs med den välvilja, Atterbom väntat. Bland hans öfriga poetiska arbeten må “Blommorna” nämnas och slutligen “Fågel Blå,” ett annat sagospel, som dock blef ofullbordadt. Atterboms största och förnämsta verk, ett af svenska språkets och litteraturens förnämsta monument, är dock hans stora fosterländska litteraturhistoria “Svenska siare och skalder,” på hvilken såsom motto kunde stå hans egna ord:

“Älskar ej mest den, som mest förstår?”