Pennan föll ur hans hand, då han stod i begrepp att i detta galleri af gestalter ur Sveriges litterära häfder äfven låta den gamle fienden Leopold rättvisa vederfaras.
Nära fosforisterna stod skalden Karl Fredrik Dahlgren (1791—1844), näst Atterbom den mest betydande och ursprungligaste, medarbetare i Phosphoros och poetisk kalender, först lärare vid en privatskola i Stockholm, sedermera adjunkt i Ladugårdslands församling och slutligen komminister i Storkyrkan, dessutom riksdagsman i prästeståndet. Dahlgren utmärkte sig för ett humoristiskt skaplynne, som satte honom i tillfälle att med framgång träda i Bellmans fotspår, och liksom denne sin store föregångare ägde han äfven en fin blick för naturens skönhet, såsom t. ex. i följande skildring af molnen:
“På fästets rymd förunderliga väsen,
som aldrig ägen ro i edra själar,
än snabba ljungeldens, än stormens trälar,
till pärlor bytta uppå gräsen,
till snölaviner på de gråa hällar,
till silfverslöjor kring de höga fjällar,
hvar är ert hem och edert mål i tiden,
är eder lösen kampen eller friden?
“Dahlgren med sitt liffulla, lätta sätt att föra pennan, med sin kvickhet och sitt goda lynne,” spelade en icke obetydlig roll i det vittert sociala lägret i hufvudstaden; “Manhemsförbundet” räknade honom bland sina stiftare; i det glada sällskapet “Gröna Rutan” (1816) var han den ledande själen, liksom han äfven var den främste ledamoten i “Bellmanska sällskapet,” till hvilket bland andra hörde Sondén, Livijn, Stjernstolpe, den vittre presidenten Per Westerstrand, Lars Hjortsberg, Bellmanssångaren Axel Raab och Bellmans son, sidenkramhandlaren Bellman. I detta lag uppstodo flera af Dahlgrens kvickaste och gladaste skämt.
Vid sidan af den af fosforisterna representerade nyromantiska riktningen gick en annan strömning, hvilken, framgången ur det genom kriget till nytt lif väckta nationalmedvetandet, omfattade allmänt fosterländska syften. Redan 1810 hade några unge män, mest värmländska akademikamrater, i Stockholm sammanslutit sig till ett fosterländskt sällskap, kalladt “göterna,” och ur detta sällskap framgick den fastare organisation, som under namn af “Götiska förbundet” den 11 februari 1811 höll sin första “stämma.” Det nya förbundet var emellertid ingalunda en litterär, allra minst en vitter skola, som uppbars af ett gemensamt estetiskt program. Förbundet räknade också bland sina medlemmar författare af vidt skilda estetiska riktningar, liksom äfven män af mycket olika ställning i lifvet och visst icke uteslutande vitterhetsidkare. Sålunda finnas i förbundets matrikel bland andra uppförda filosofen Biberg, politikern Hartmansdorff, Agardh, målarne Södermark, Hasselgren, Sandberg och Fahlcrantz, skulptören Byström, tonsättaren Crusell; äfven den gamle Pehr Tham till Dagsnäs tillhörde förbundet.
Förbundet skulle till sitt ändamål ha att “upplifva minnet af göternas bedrifter och återvinna den kraftfulla redlighet, som var förfäderna egen, och såsom ett viktigt medel att upplifva den frihetsande, det mannamod och det redliga sinne, som utmärkte göterna, borde förbundets medlemmar genom forskningar i nordens fornhäfder och sagor bereda en ljusare öfversikt af det tidehvarf, hvars
