På det historiska rättsstudiets område lysa från denna tid ett par namn med oförvansklig glans, tillhörande ett par af Schartaus anhängare, som i denna vetenskapsgren utförde ett verkligt storverk.
Johan Holmbergsson (1764—1842), professor i juridik i Lund, hade redan funnit nödvändigheten af en revision af Sveriges gamla landskapslagar, och på förslag af expeditionssekreteraren Richert 1822, som därtill också utverkade nödiga medel, börjades utgifvandet af landskapslagarne af Holmbergssons lärjungar H. S. Collin (1791—1833) och Karl Johan Schlyter (1795—1888), af hvilka den sistnämnde, juris professor i Lund, blef den, som skulle fullborda det stora verket. Den plan, han från början jämte Collin utstakat, “fullföljde han med orubblig ihärdighet utan att vika för svårigheter eller kritiker af hans grundsatser, dem han med öfverlägsenhet och skärpa — stundom ock med en märklig brist på humanitet — försvarade mot sina anmärkare.” År 1827 utkom sålunda första bandet af “Samling af Sveriges gamla lagar,” innehållande Västgötalagen; 1830 följde Östgötalagen och därefter i följd alla landskaps- och stadslagarne, Magnus Eriksons, Kristoffers landslag (1869) samt ordbok; tillsammans tretton band, ett jätteverk äfven i yttre bemärkelse, enär åt detsamma gifvits det mest ohandterliga format, men af den mest genomgripande betydelse såväl för svensk och jämförande rättshistoria som också för historia och språkforskning. Texten, byggd på noggrann kopiering och jämförelse af olika handskrifter, åtföljes af Schlyters språkliga och rättshistoriska förklaringar, framför allt i sista bandet, som utkom 1877 och innehåller den ordbok till hela samlingen, i hvilken Schlyter nedlagt frukten af mer än ett halft sekels mångsidig och djup forskning. Schlyter verkade äfven såsom ledamot af lagberedningen 1844—48 och deltog slutligen i utgifvandet af Schartaus efterlämnade skrifter.
På tal om de framstående män, hvilka på olika områden under Carl XIV Johans tidehvarf utöfvade en gagnande och betydelsefull verksamhet, får den man icke förgätas, som i Sverige blef hvad abbé de l’Epée varit i Frankrike och i Stockholm 1809 inrättade ett institut för döfstumma och blinda.
Per Aron Borg föddes i Dalarne 1776. Då han en afton på teatern såg dramen “Abbé de l’Epée”, rönte han af denna ett så djupt intryck, att han från denna stund beslöt bli de döfstummas lärare. Det var emellertid ingen lätt sak att vinna kännedom i döfstummeundervisningen, men slutligen lyckades Borg att i Uppsala bibliotek anträffa en disputation, som innehöll några upplysningar jämte anvisning på till ämnet hörande litteratur, hvilken Borg skyndade att förskaffa sig. Sedan han på detta sätt gjort sig förtrogen med grunderna för döfstummas undervisning, utarbetade han själf ett system för dessa stackars vanlottades andliga och tekniska bildning. Han hade emellertid aldrig sett någon döfstum och således icke kunnat praktiskt tillämpa sitt system. Ett ungt, blindt fruntimmer med goda anlag för musik, men till följd af sin blindhet ur stånd att utbilda dessa anlag, blef Borgs första elev, och nu uttänkte han genast ett sätt att, medelst upphöjda noter, siffror och bokstäfver bibringa henne notkännedom och skrifkonst. Detta lyckades förträffligt, och de vackra resultat, till hvilka han kommit, gaf honom anledning att hos konungen anhålla om anslag till ett institut för döfstumma och blinda, hvilket Borg anmält sig ämna inrätta. Borgs anmälan bifölls, och från en ringa början utvecklades hans företag genom den
