framgång det hade, så att snart flera döfstumma och blinda kommo till honom, och ständerna slutligen beviljade ett årligt anslag af 4,000 kronor till det af Borg inrättade institutet. Man skulle tro, att Borgs lika människovänliga som snillrika verksamhet förskaffade honom icke allenast regeringens uppmuntran, utan äfven den stora allmänhetens erkännande. Så var emellertid icke förhållandet, tvärtom uppreste sig fördomarne och dumheten mot honom, och då en döfstum gosse från en skånsk församling blifvit utsedd till frielev vid Borgs institut, vägrade föräldrarne att låta gossen resa, “emedan de med säkerhet visste, att Borg brände sådana barn till pulver för att därmed kurera obotliga sjukdomar!” För att gendrifva dylika föreställningar genomvandrade Borg på sommaren 1811 med sin hustru, sin hjälplärare och sextio elever till fots flera af rikets landskap för att praktiskt visa befolkningen de lyckliga följderna af sin lärometod och lyckades också omstämma meningen till sin fördel. Men i samma mån hans institut utvecklades, uppstodo äfven meningsskiljaktigheter mellan honom och dess styrelse, hvilka slutligen förmådde Borg att afgå och å Manhem grunda ett nytt institut. Styrelsen för det allmänna institutet visade sig emellertid ur stånd att fullgöra sitt värf, och institutet råkade i ett slags upplösningstillstånd, som föranledde båda institutens återförening under Borgs ledning. På hösten 1823 besökte Borg Portugal för att därstädes grunda ett likadant institut som hemma i Sverige. Återkommen till fosterlandet 1828, började han från sommaren 1832 äfven mottaga och med framgång behandla sinnessjuka; 1839 slutade han sitt verksamma och välsignelsebringande lif.
*
Carl XIII var visserligen sedan 1809 Sveriges konung, men ålderstigen, och skröplig, såg han blott alltför gärna, att regeringens tyglar fattades af kraftigare händer än hans, och fast han ännu flera år förde en tynande tillvaro, blef i själfva verket kronprinsen Carl Johan landets egentlige styresman. En kraftfull hand behöfdes också för att åter bringa reda i förhållandena och upphjälpa landet ur den vanmakt, i hvilken det befann sig, i utrikes politiken ett lätt rof för täflande stormakters stämplingar och ännu så godt som lefvande af zar Alexanders och Napoleons nåd, i sitt inre hotadt af partislitningar och strider mellan den gamla konungafamiljens anhängare och vännerna af det nya statsskicket, och därtill utan trupper och med förstörda finanser.
Under sådana omständigheter måste Carl Johans uppträdande på svensk jord hälsas med stora förhoppningar, föregången som han var af ett stort krigarenamn och ryktet att vara en skicklig organisatör, och ändå mera välkommet måste för den uttömda statskassan de anbud om dess undsättande, som föregingo hans val, ha varit. Slutligen gjorde Carl Johans egen person och uppträdande ett icke ringa intryck, och von Brinkman lyckönskade med anledning däraf svenskarne, att de åter skulle, efter så mycket själfsvåld, föras till ”samhällsordningens heliga hierarki”.
Carl Johan, född den 26 januari 1764, var således endast 46 år, då han kom till Sverige såsom dess kronprins. En man i sin kraftfullaste ålder, gjorde han också genast sin öfverlägsenhet gällande och dels intog, dels imponerade på alla,
