sin sida befallning att framställa enahanda fordringar och att, därest de icke beviljades, afresa inom fyra dagar.
Då franska sändebudet, den pockande, brutale förre konventsmedlemmen, numer kejserlige baronen Alquier till allmän bestörtning aflämnade denna not, sammankallade Carl XIII statsrådet. Så väl kronprinsessan, Carl Johans gemål, som hans son, prins Oskar, befunno sig ännu i Paris, och man kunde befara, att de af Napoleon skulle betraktas såsom gisslan för makens och faderns hörsamhet mot det kejserliga budet. Kronprinsen öppnade emellertid statsrådet med ett tal, som hos alla hans åhörare framkallade den djupaste rörelse. Han yttrade bland annat, att Napoleons fordringar vore olyckliga för Sverige och den lydnad han fordrade vanhedrande; ju mera man gåfve efter, desto mera skulle han skärpa sina kraf. Kronprinsen, som nyss kommit till landet, förklarade, att han visserligen icke kände dess militäriska ställning och dess krafter att understödja en vägran, men detta måste statsrådet känna och däröfver kunna urskilja. Beslöte sig konungen att möta Frankrikes fordringar, kände han, kronprinsen, inga andra plikter än dem, som tillkomme en svensk soldat, och skulle draga svärdet mot dem, som konungens befallningar utmärkte. Statsrådet finge icke tänka på, att hans hustru och barn voro i Napoleons våld, och ingen enda tanke på hvad som rörde honom personligen borde äga rum, hvarför han också ville gå ifrån öfverläggningen för att åter inkallas, då konungen fattat sitt beslut. “Hvad jag fordrar af er, mine herrar,” tillade han, “är att I handlen så, att eder konung icke med vanära nedstiger i grafven.” Därpå omfamnade han konungen och lämnade konseljrummet.
Beslutet blef, att krig den 17 nov. 1810 förklarades mot England, men endast till skenet. I verkligheten upprätthöllos de hemliga förbindelserna med England, och några direkta fientligheter förekommo icke. Beslag måste visserligen läggas på alla engelska varor i svenska hamnar, men deras konfiskering kringgicks på sådant sätt, att de förklarades för svensk egendom, och på grund af denna förklaring betalades en införseltull för dem, som gaf svenska statsverket en opåräknad inkomst af öfver 500,000 riksdaler.
Om kriget med England sålunda icke föranledde några synnerliga svårigheter för Sverige, var däremot ställningen till den stora grannen i öster så mycket mera bekymmersam och farlig. Sveriges förhållande till Ryssland måste nämligen snart bli en omständighet af största betydelse under den redan nu hotande striden mellan zarens rike och den franske härföraren.
Man hade i Ryssland icke utan missnöje och farhågor sett Carl Johans val till svensk kronprins. I den franske marskalken trodde man sig se Finlands återeröfrare och en fruktansvärd bundsförvant åt Napoleon. Denna mening delades för öfrigt af det stora flertalet svenskar, som i kronprinsen sågo hämnaren af alla de oförrätter och förluster, Ryssland sedan ett århundrade tillbaka tillfogat Sverige. Carl Johan hade emellertid helt andra planer, och den ryske zaren fann det mera öfverensstämmande med god rysk politik att vinna den svenska kronprinsen att äfventyra, att han skulle kasta sig i armarne på Napoleon. Zaren sökte för den skull också närma sig Carl Johan, som å sin sida kom honom halfva vägen till mötes. För Sverige ansåg nämligen Carl Johan Finland oåterkalleligt förloradt, men för denna förlust borde på annat håll sökas en ersättning, som kunde
