bereda Sverige en fullt betryggande ställning på den skandinaviska halfön, och denna ersättning kunde i så fall icke bli annat än Norge.
På en eröfring af detta land, som ännu tillhörde Danmark, var emellertid för tillfället icke att tänka; endast genom väl valda allianser kunde Sverige räkna på att komma i besittning af detsamma. Ett förbund med Napoleon skulle icke medföra åsyftad verkan; Danmark var Napoleons bundsförvant och hade för hans skull lidit för mycket för att han, för ett förbund med Sverige, skulle tvinga det att uppoffra en sådan besittning som Norge. Däremot kunde möjligen Finland återfås såsom belöning för ett förbund med Napoleon, för den händelse nämligen denne fortfarande förblefve segrare, hvilket Carl Johan med sin skarpblick och sin noggranna kännedom dels om Napoleons karaktär, dels om stämmningen hos de af honom underkufvade folken och om arten af hans politiska skapelser, förutsåg såsom en omöjlighet. För öfrigt var Finlands besittning alltför osäker; i själfva verket hade Sverige förlorat det redan vid Poltava, det förlorade det för andra gången under frihetstidens ryska krig, och äfven om det på nytt återkomme till Sverige, skulle det för framtiden alltid bli det byte, hvars eröfrande måste vara målet för Rysslands sträfvan och hvars bevarande skulle vålla Sverige de största bekymmer, med den högst sannolika utgången, att det ändå skulle gå förloradt. Besegrades åter Napoleon, vore därmed äfven Sveriges öde besegladt, ty de segrande makterna skulle i så fall för visso icke underlåta att utkräfva hämnd på landet för dess hållning, och då skulle efter all sannolikhet icke allenast Finland gå förloradt, utan måhända äfven Sveriges själfständighet såsom stat stå på spel. Slöte sig åter Sverige till Napoleons fiender, funnes åter den största utsikt till, att dess medverkan i den europeiska frihetskampen skulle på ett eller annat sätt belönas, och då kunde Norges besittning alltid uppställas såsom villkor för ett aktivt uppträdande vid kontinentalmakternas sida mot Napoleon. I valet mellan ett förbund med Napoleon med Finlands återfående såsom belöning, men också med ett tryckande vasallskap under den korsikanske despoten, och deltagande i koalitionen mot denne, med Norges besittning såsom vederlag för Finland, kunde Carl Johan icke tveka, om också hans politik både af de flesta af den tidens svenskar och ännu långt efteråt ogillades och gaf anledning till mycket missnöje och bittert klander.
Det dröjde icke länge, innan omständigheterna tvingade Carl Tohan att fatta ett afgörande beslut. Napoleons sändebud i Stockholm, den ofvannämde Alquier, hade på senaste tiden anslagit en ton af öfvermod, som Carl Johan fann odräglig, och nu började hans “oförskämdhet såväl i propositioner som i sättet att göra dem dagligen växa. Klagan fördes öfver omständigheter, uppfunna endast för att reta, pockande begärdes, att Engeström, Adlercreutz, Platen och Wetterstedt skulle afskedas, och Alquier förklarade sig icke mera vilja underhandla med Engeström, därför att denne med värdighet, som Alquier kallade sturskhet, svarat på en not, innehållande skymfande propositioner.” Slutligen måste Sveriges diplomatiska ombud i Paris anhålla, att Alquier rappellerades.
Napoleon själf behandlade sin bundsförvant Sverige för öfrigt icke bättre än hans sändebud bemötte de svenska höga ämbetsmännen. Oerhörda fordringar framställdes på det försvagade landet, utan att annat vederlag erbjöds för dess uppoffringar än tillåtelsen att återeröfra Finland, om Sverige kunde det. De franska kaperierna mot svenska fartyg fortsattes oafbrutet och förstörde icke
