Sida:Dumrath 19 Århundradet Förra Delen.djvu/64

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Den här sidan har korrekturlästs
60
1805—1809.

musikkår och till chefer Napoleons stjufson, prins Eugène, och dennes kusin, Lefebvre-Desnouettes. De utgjorde elitkåren af kavalleriets alla elitkårer. Till gardet hörde slutligen “mamelukerna,” som ursprungligen rekryterades af syriska och koptiska frivilliga, men sedermera äfven af många fransmän. De buro gröna turbaner och hade hästsvansar till fälttecken jämte sitt franska standar. General Rapp var deras organisatör, och 1815 massakrerades de i Marseille af en fanatisk folkhop.

Den öfriga arméns infanteri utgjordes af grenadierer, till hvilka Napoleon valde de längsta och grannaste karlarne, och “voltigörer,” till hvilka mera småväxt manskap, som äfven utrustades med lättare gevär och packning, togs. Dessa voltigörer bildade det lättare infanteriet. Arméns kavalleri måste Napoleon så godt som nyskapa, hvarför han 1807 återställde stuterierna och 1809 inrättade stora remontdepoter under kavallerigeneralernas öfveruppsikt. Kavalleriet bestod af dragoner och kyrassierer, lätt rytteri, som hufvudsakligen utgjordes af husarer. Dessa senare tillhörde arméns populäraste trupper och bildade från 1803 till 1810 tio regementen, som åtskildes af färgen på dolman, byxor och väst eller åtminstone på snörmakerier, kragar och slag. Till det lätta kavalleriet hörde äfven 26:te hästjägareregementet, som i historien om Napoleons krig blifvit utmärkt genom sina chefer: Marbot, Ségur, Montbrun, Murat. Förpost- och spejaretjänst gjordes dessutom af kejsarens guider och hans polska chevau-légers. Dragonerna bildade under den första kejsartiden 21 regementen linjekavalleri, men några af dessa regementen förändrades sedermera till husarer och lancierer; för öfrigt utgjordes kavalleriets hufvudmassa af kyrassierer och karabinierer, af hvilka de senare buro en förgylld sol på sina harnesk, röda liggare på hjälmen och hvit och blå uniform.

Artilleriet och ingeniörstrupperna undergingo under Napoleons tid blott få förändringar, trots de stora anspråk kejsaren ställde på dem och den roll artilleriet spelade i sådana drabbningar som vid Eylau, Friedland, Essling, Wagram och Moskau, och ingeniörtrupperna vid belägringar sådana som Gaëtas, Danzigs, Zaragozas eller vid ön Lobaus befästande. Båda vapenslagen hade också att uppvisa utmärkta officerare: Marmont, Drouot, Lauriston vid artilleriet, Marescot, Chasseloup-Laubat, Eblé vid ingeniörerna. Trängen nyskapades, bagare, smeder och hofslagare fördelades på de olika kårerna. Larrey, som 1792 inrättade systemet med flygande ambulanser, var arméns öfverkirurg, Desgenettes åter dess öfverläkare.

I den stora armén tjänade äfven hjälptrupper och utländingar: 16,000 schweizare, den hannoverska legionen, de nordiska och Weichsellegionerna, sex infanteriregementen kroater, sex regemententen illyriska jägare och dessutom sachsare under general Regnier, bayrare under Drevy, spanjorer under markis de la Romana, italienare under prins Eugène, till och med manskap från Ioniska öarna, en bataljon grekiska jägare, ett regemente albaneser och en skvadron tatarer.

I denna blandning af olika folk talades alla språk, liksom äfven uniformerna bildade en brokig mångfald med sina olika schakåer, hjälmar, kolbacker, västar, tunikor, dolmas, schabrak, kappfodral. “Hvilken rikedom på snören, broderier, plymer och tofsar, galoner och ganser, från ‘Bonapartes husarer,’ med