tillnamnet ‘kanariefåglarne,’ som de erhållit på den grund att Berthier klädt dem i en uniform, i hvilken gult var den förhärskande färgen, till karabiniererna med sina blå dräkter och silfverkantade röda epåletter! Tamburmajoren Sinot, en jätte på 1.90 meters kroppslängd, bar på sin björnskinnsmössa en plym, som reste sig till en höjd af 2.50 meter. Alla dessa lysande uniformer voro tätt åtsittande, tunga och obekväma. Ofantliga stöflar, harnesk och hufvudbonader af förfärande tyngd, trånga uniformer, som tycktes afsedda att hålla alla lemmar styfva i paradställning, den tunga packningen, vapnen, sablar, huggare, gevär och bajonetter, allt tycktes gå ut på att förlama dessa män af järn. Ingen generation syntes kraftfullare, bättre härdad för lifvets och krigets strider. För öfrigt försvunno de svaga hastigt af sig själfva.”
Vapnen voro ännu ganska bristfälliga och undergingo under hela kejsartiden knappt någon teknisk förbättring. Flintlåsgeväret af 1777 års modell var nästan uteslutande i bruk, ett i grunden ganska dåligt vapen, som laddades i fem tempo och som icke kunde användas, då det regnade; en omständighet, som icke litet bidrog till marskalk Macdonalds nederlag vid Katzbach 1813. Artilleriet använde slätborrade kanoner af 1765 års modell jämte mörsare med 250—600 meters skottvidd. Napoleon införde inga förbättringar i artilleriet, men mångfaldigade detsamma och ansåg, att fyra kanoner fordrades för hvarje tusen man, ett förhållande, som stundom till och med öfverskreds. Han höll också alltid fruktansvärda artilleri- och kavallerireserver; i slaget vid Wagram spelade ett batteri på 100 kanoner, och vid Eylau kom Murats angrepp på ryssarne med den fruktansvärda massan af öfver 40 skvadroner marken att bäfva. “Napoleon dref den satsen, att artilleri och kavalleri ömsesidigt borde komplettera hvarandra; artilleriet skulle först skjuta bresch i den fientliga linjen, hvarpå kavalleriet skulle utvidga densamma för att tillåta infanteriet, som ensamt tryggar segern, intränga.”
Napoleon förberedde alltid sina fälttåg med den största omsorgsfullhet och tillsåg noga, icke allenast att hans soldater inöfvades, utan äfven att allt som behöfdes för striden och lägerlifvet, såsom kläder, vapen och ammunition, förefanns icke blott i tillräcklig mängd, utan till och med i öfverflöd. Däremot bekymrade han sig icke så mycket om lifsmedlen. “Jag har,” säger de Brack, “gjort åtta fälttåg under kejsardömet och alltid stått vid förposterna, men jag har under hela denna tid icke sett till en enda krigskommissarie och aldrig erhållit så mycket som en enda ration från arméns magasin.” Trots sin stora organisationstalang visste Napoleon intet annat sätt att lifnära sina arméer än medelst rekvisitioner och plundring. Han hade till och med till grundsats, att kriget skulle föda kriget. Rekvisitionerna voro till och med beräknade på att fylla framtidens behof, och följaktligen voro också de kontributioner, som arméns skattmästare Daru indref af de besegrade, utomordentligt betungande. Efter freden i Tilsit innehöll krigskassan 350 millioner francs, och Napoleon beräknade, att han kunde fortsätta kriget under fem år utan att behöfva taga sin tillflykt till lån eller nya skatter.
Ett sådant system har emellertid sina stora olägenheter och faror. Napoleon skulle finna detta under sitt fälttåg till Ryssland 1812, men under ett lif, i hvilken slumpen spelade hufvudrollen och bekymmerslös munterhet omväxlade
