Wilhelm dansade i syskonringen
Nära stranden af Östersjö;
Aftonflägten sänkte lena vingen
Öfver sippornas blomstersnö.
Daggens perla log
På hvarje blommas kind,
Näktergalen slog
Sin drill i högan lind,
Elfvor lekte på tufvans bädd,
Och böljan var med himlens liljor klädd.
Lifvets engel än i barndomsdrömmen
Vänligt smekte hans lugna själ:
Hastigt hördes, klingande från strömmen,
Sakta ljud af ett strängaspel.
Necke-lille satt
På sina gröna blad,
Nickade så gladt
I vassen, der han qvad:
”Vill du rik genom lifvet gå,
Så lär dig sångens gudakonst förstå!”
Liten Wilhelm ilade till stranden:
”Vill du lära mig harpan slå?” —
”Kom, du Hulde! räck mig hjertligt handen:
Sångens vänner ej ondt förmå.
Necke-lille vet
Blott klangens fröjd och qval,
