dragit Malayiska och Polynesiska språken, ehuru med föga framgång, inom kretsen af sina språkjemförande undersökningar, men utelemmat Isländskan. Af yngre Tyska språkforskare torde man i detta afseende ej böra vänta mycket, emedan den unga germanismen med en viss förnämhet tycks se ned på de beslägtade folken med deras språk och institutioner, såsom blott obetydliga och föga uppmärksamhet värda species-afvikelser från sina egna.
Men det förhåller sig helt annorlunda. Utom det att Isländskan eger en oändligt rikare litteratur än Gothiskan eller den hos oss vanligen så kallade Moesogöthiskan, har den förra, genom folkets aflägsenhet, lättare bibehållit sig i sin ursprungliga gestalt, då man i det sednare språket kan spåra ett visst inflytande af de klassiska. Och i afseende på sjelfva ordförrådet eger äfven en anmärkningsvärd omständighet rum. Man finner i Sanskrit vissa schichter eller aflagringar framträda tydligare än i något annat bekant språk. I dess sednare stadium visar det närmast förvandtskap med de klassiske, i dess äldre tillstånd ådagalägger det mera slägttycke med de gothiska språken. Till denna allmänt medgifna anmärkning vill ref. foga en annan, likväl utan anspråk på ofelbarhet. Det gifves neml. i de äldre och yngre nordiska språken så många ord, hvartill men icke i de beslägtade finner något motsvarande, men i Vedas, särdeles Rigveda, det äldsta minnesmärke af Indisk litteratur, som kommit till oss, träffas vokabler, som dermed visa en förvånande frändskap. Ref. vill såsom exempel anföra nû, alldeles motsvarande värt svenska ”nu”, enstaka former af kri, göre, sthûla, hvars äldsta form, enligt analogien, bort heta sthûra, = ”fast” eller ”stor”, o. fl. a. Skulle denna anmärkning, som Ref. föröfrigt framkastar blott såsom en flyktig hypothes, genom en stor mängd exempel kunna bekräftas, så läte deraf sig sluta, att våra förfäder tidigare än de öfriga gothiska nationerna utvandrat ur det asiatiska hemlandet.
Att i alla händelser Sanskrit måste erbjuda rikt utbyte för studiet af vårt formspråk är onekligt, och ingen är närmare att derom döma än vi nordboar sjelfve. Det är derföre en glädjande företeelse, att en man med så utmärkta insigter i Isländskan och så omfattande språkstudier i allmänhet, som Prof. Holmboe, egnat, sedan många år tillbaka, sina lediga ögonblick åt en dylik sammanställning. Ofvan rubricerade arbete lemnar af dessa forskningar ett interessant profstycke. Hvad mõda, hvad ihärdighet, hvad skarpsinne erfordras för dylika arbeten, anar ej lätt den, som ej dermed sjelf befattat sig. Detta arbete är att anse såsom prospekt till att
