föregående g, som skiljer formen, möter en väsending skiljaktighet i betydelsen. Mugdhâ är part. præt. fem. af muh, som betyder ”förvirra, berusa”, samt brukas hufvudsakligen och, som Ref. tror, endast och allenast i den sednare erotiska litteraturen, för att beteckas en passionerad qvinna i förening med sin älskare. I Rigveda förekommer menâ, som betyder ung flicka, piga. Likheten i form är densamma i båda uttrycken, nämligen blott och bart bokstafven m, men här öfverensstämma åtminstone betydelserna.
Så förhåller det sig i allmänhet med de sanskritrötter, Förf. anfört, att de till stor del ej äro gångbara i språket; när man nu känner indernas raseri att abstrahera rotformer för att deraf derivera icke allenast substantiver, utan äfven pronomina och partiklar, måste man ännu ytterligare vara på sin vakt. Det verkligen i litteraturen förefintliga Sanskrit ger så många begrundade jemförelsepunkter för den, som söker dem, och de grammatiska formerna dock alltid de bästa och pålitligaste. Ref. behöfver blott anföra ett exempel. Förf. anför sjelf, pag. 8, likhet af öfvergången mellan sanskrit vach, ûchima, — vad, ûdima å ena sidan, samt isländs. verða, orðit, vefa, ofit, å den andra. Se der öfverensstämmelser, som ej bero på en flyktig likhet, utan är verkligt öfvertygande.
En och annan anmärkning enskildt i afseende på Sanskrit kunde vara alt göra, men Ref, vill inskränka sig till de få följande:
- Pag. 2 säger Förf., att i Sanskrit väl rötter, men aldrig ord ändas på h. Detta tål undantag, till ex. upânah, sko, och bör beta: h förvandlas i nominativ till cerebral tenuis. De ändelser, Förf. anger för bildningen af substantiver från rötter på h, äro alla bildade med t dent, med vokalen a eller i. Så är rûdhi = gróði, formeradt af ruh + ti. Den följande anmärkningen om h’s öfvergång i g är riktig, ehuru detta g då alltid är aspireradt (i dîgdha är en eufonisk förvexling inträdd för dihta eller dighta). Men då Isländskan saknar aspireradt g, så är likheten i alla fall här lika påtaglig, som mellan sanskr. mahat, stor, och det grekiska μέγας.
- Pag. 6 säger Förf., att fem. på en lång vokal framför genitivändelsen ”tillsätta” en halfvokal; det är ingen tillsättning, utan helt enkelt en eufonisk förvexling, och dess upplösning fordras i Vedahymnerna på nästan hvarje rad för metern. Så börjas t. ex. den heliga hymnen Gâjatri i 3:dje boken af Rigveda med orden: ”Tat Savitur varenyam”, der det sista ordet måste läsas va-re-ni-am.
- Pag. 7 har Förf. oriktigt hänfört Aug. Præt. Multiforme till de så kallade Specialtempora. I 10:de klassen är detta
