INLEDNING.
OM DEN ÄLDSTA GUDALÄRA I SVERGE.
FÖRSTA KAPITLET.
OM SKAPELSEN.
Alla folkslag hafva sökt att genom en Gudalära förklara för sig verldens uppkomst och bibehållande, menniskornas bestämmelse i lifvet samt tillstånd efter döden. Den tro och tanke, våra förfäder hade härom, är beskrifven i en gammal bok, benämnd Edda.
Edda förtäljer, att i tidens begynnelse fanns hvarken jord, haf eller himmel, utan ett stort svalg, som kallades Ginnungagap. På ena sidan, i Niflhem, var blott köld och frost, på den andra, i Muspelshem, der Surtur regerar, ljus och eld. Då ångorna från Niflhem mötte ljusstrålarna från Muspelhem, fingo de lif, och deraf blef en mycket stor jätte, kallad Ymer. Denne jätte var ond, och likaså alla, som härstammade från honom, och kallades de Rimtussar. Men de trenne Gudarne, Oden, Vile och Ve, dräpte Ymer, i hvars blod alla Rimtussar fördränktes utom Bergelmer, som med sin hustru räddade sig i en båt, och genom den fortplantades Rimtussarna. Gudarna förde Ymers kropp ut i Ginnungagap och skapade deraf jorden. Af blodet blef det haf och sjöar, berg af benen, skogar af håret, gräs af skägget, stenar af tänderna. Hufvudskålen uppreste de öfver jorden och gjorde deraf himlahvalfvet. Under hvarje hörn sattes en dvärg, Öster, Vester, Norr
