som mina. Ty fast I ären grannare än jag, så wet jag dock, at wi för öfrigt äro lika wulne, och at ingen annan åtskildnad är imellan oss, än at I kallas Jungfru, och jag Piga.
Jungfru Lisa.
Du talar nu som du altid plägar giöra, en hop saker i wädret, utan at du sielf wet hwad du säjer. Men til at swara dig på din frågan, så undrar jag, at du, som så wäl wet mina omständigheter, kan wara okunnig om orsaken til mitt bekymmer. Du wet ju, at jag har en Far, hwilkens upförande emot mig ej annat kan, än giöra mig, sorgse och ledsen wid all ting: hans ogemena snålhet och girughet har ju giordt honom til hwars mans åtlöje, och fast han, som säjes, skal wara mycket riker, så går dock hans ohörda niskhet så långt, at han ej engång nännes äta sig mätt. Jag tror ock, at han ej skulle skiämmas, at begå de största galenskaper i werlden, om han allenast trodde sig derigenom kunna skrapa flere penningar tilsammans, fast han nu mera är så gammal, at han, efter alt menskligt utseende, omöjeligen kan nyttja dem länge. Jag wil allenast önska, at han i denne sin galenskap ej måtte träffa någon gammal Gifftsiuker Kiäring, som hade penningar och wore äfwen så girug, som han. Ty då wore ja wiss om Styfmoder til på kiöpet. Dock det må wara hur det wil, så är det ändå wäl, at jag är ur hans Hus, och at jag warit så lycklig, at komma til min Farbror, hwarest jag til öfwerflöd har alt hwad jag behöfwer, och mig tilförene fattats. Och så glad, som min Far war, när han slapp, at föda mig längre, så glad war jag ock, då jag slapp at lita honom mera til derom.
Ingri.
Hålla Jungfru, nu hafwen I förrådt Er sielf. Jag har frågat Er, hwarföre I ären så tanckfull och bekymmersam,
