domstolarna, placerade, infördes särskilda s. k. taxes d’offices, som drabbade ämbetsverkets ursprungliga personal, så länge den ej ville köpa eller få andra att köpa de nya befattningarna.
Härtill fogades sedan en mängd likartade åtgärder. Dit hörde försäljningen av ärftlighet till ämbetena, likaledes ett drag med gamla anor, vidare försäljning av lönehöjningar, som alltså fingo betalas med ett kapitalbelopp i förskott (sammanlagt 120 mill. livres); ett verkligt stilfullt drag är det, att en person vid ett tillfälle blev skickad i fängelse för sin vägran att köpa en löneförhöjning. Även adelskap såldes i stor skala, t. ex. 500 st. år 1696, 200 st. år 1702, 100 st. 1711 o. s. v. Hela gruppen ”affaires extraordinaires” anges av Vuitry (från vilken också den nyss återgivna uppgiften om penningbelopp hämtats) för perioden 1689—1714 till 900 mill. livres.[1] Slutligen tillkom som en viktig grupp alldeles för sig försäljningen av skattefrihet, s. k. rachats och abonnements, varigenom ej minst de i slutet av Ludvig XIV:s regering sent omsider införda nya skatterna miste mycket av sin åsyftade allmängiltighet. Om man närmare analyserar innebörden av detta fantastiska system från rent finansiell synpunkt, så ligger det närmast att betrakta det som en låneform, ibland som en form av tvångslån. Mot att få ett kapital omedelbart förband sig staten, enligt denna konstruktion, till årliga lönebetalningar, som i verkligheten utgjorde ränta och möjligen amortering på köpeskillingen. Till en del träffar denna förklaring också
