sanningen, men verkan modifieras i hög grad av att dessa statens långivare eo ipso blevo dess ämbetsmän och därför å ena sidan utrustades med offentliga befogenheter men å andra sidan också voro avsättliga. Genom denna sin ställning blevo ämbetsköparna i tillfälle att göra sig betalda också på ett annat och sannolikt som regel betydligt mer inbringande sätt än genom sin avlöning, nämligen i form av sportler och all slags utpressning av allmänheten. De oräkneliga privilegierade yrkesutövarna (till skillnad från de egentliga ämbetsmännen) drogo enbart på detta senare sätt fördel av sin ställning. Så fattat blir systemet viktigare, ty det innebär då en indirekt form för ”indirekt beskattning” och över huvud taget för avgifter på allmänheten. Att det inbragte så mycket, visar hur mycket som fanns att ta. Hade denna ”indirekta” beskattning eller konsumtionsbeskattning skett direkt, genom bestämda pålagor, så skulle ett viktigt skattesystem ha utbildat sig, men nu blev allt detta närmast ett rent missbruk och därjämte alldeles okontrollerat. Därtill kom en olägenhet av systemet, som visserligen gällde också de uppenbara skatterna, nämligen att staten ej väntade tills de inflöto utan måste sälja deras antagna kapitalvärde i förväg för en rund summa åt dem som voro villiga att förskottera dem. Följden kunde därför ej bli annat än ständigt kumulerad förvirring.
Allt som nu skildrats hade motsvarigheter även utanför Frankrike, exempelvis i England, Danmark och Ryssland, medan däremot Sverige var överraskande fritt därifrån. Särskilt i England under de äldre Stuartarna återfinner man privilegieväsendet som inkomst-
