högsta protektion. Så var emellertid efter allt att döma icke fallet. I sekreta handels- och manufakturdeputationen 1747 blev Alström(er) tillfrågad, om ej Alingsås tidigare sålt något kläde till regementena; han svarade då nekande med den motiveringen, att verket haft bättre avgång på sina varor — en replik som i betraktande av det faktiska läget åtminstone ej vittnar om någon större böjelse för denna utväg. I början av pommerska kriget var Alströmer i ovisshet om verkets förmåga att leverera kommisskläde åt armén och bad sonen lämna besked därom (25 aug. 1757), och 21⁄2 år senare, fortfarande under kriget, bad han Patrick Alströmer under hand höra sig för om möjlighet för dylika leveranser till Krigskollegium (2 febr. 1760). I motsats till dessa svaga ansatser visade Alströmer synnerlig iver att finna avsättning för exempelvis Alingsås’ tobakspipor både bland trupperna i Stralsund och annorstädes (1, 15, 18 aug., 19 sept. 1757 etc.).
En ställning för sig och en som alldeles särskilt är ägnad att klargöra Alingsåsverkets verkliga beskaffenhet intar den relativt betydande avsättningen i detalj och på beställning från verkets vänner och bekanta. Ingenting är mer avlägset från vad man väntar av ett ”moderverk” för den svenska industrien än att det skulle vara inrättat på småtillverkningar för den ene och den andre individuelle köparen; hela den nya textilindustri, som vuxit upp i Europa från och med medeltidens två sista århundraden, skilde sig från det gamla hantverket just genom tillverkning i stor skala för marknaden, i motsats till beställningsfabrikation — ”Preiswerk” i stället för ”Lohnwerk”, enligt den tidigare citerade tyske ekonomişke historikern Büchers
