ringen förestod emellertid i början av år 1796, nämligen assignaternas avlösning genom ett annat slag av pappersmynt, de s. k. mandats territoriaux (i verkligheten kom man ej längre än att utfärda promesses de mandats). De fingerades som likvärdiga med silver, så att (enligt en lag 4 april 1796, Bloch n:r 717) de nyss nämnda lagarna måste upphävas och t. o. m. i ädel metall fastställda avtal göras betalbara i mandats (art. 1 o. 2). Samtidigt gjordes emellertid assignaterna inlösliga i mandats enligt normen 1:30, motsvarande ett värde på de förra av 31⁄3 %; men då de i verkligheten voro värda mindre än 1⁄2 %, var även mandatens öde därmed från början beseglat, och såsom Mr. Hawtrey påpekat, sjönko de ännu hastigare i värde än sina föregångare, ja, blevo över huvud taget aldrig vanliga betalningsmedel. Icke desto mindre fastställde den nyss nämnda lagen en omräkning av i assignats ingångna skuldförbindelser i det nya pappersmyntet (art. 3) och träffade även bestämmelser om tillämpligheten härav på olika fall, av en typ som sedermera skulle återkomma. Men hela experimentet varade blott några månader; sedan måste man på nytt reda upp hela den på mandaten byggda lagstiftningen (17 och 23 juli 1796, Bloch n:r 737 o. 738), och direktoriet fick t. o. m. publicera femdagars-medeltal för mandatens kurs, tills deras lagliga betalningskraft upphävdes den 4 februari 1797. Från de två nu nämnda lagarna av juli 1796 dateras vanligen pappersmyntregimens slut i den följande lagstiftningen, emedan man först därefter hade full frihet att träffa avtal i metalliskt mynt och lagens stöd för deras tillämplighet efter ordalydelsen. Redan i sammanhang där-
