med gjordes ett nytt försök att reglera de privata rättsförhållandena på grundval av assignaternas depreciation men nu naturligtvis icke i mandats efter namnvärdet utan i stället efter spannmålsvärde' (1 franc = 10 pund spannmål). Det grundläggande förslaget härom blev antaget, om man får tro Le Moniteur, men är ej promulgerat, och två specialförslag om grund- och livräntor samt hyror synas ej ha kommit till avgörande.[1]
Fältet var emellertid fritt för bestämmelser om transaktioner mellan enskilda, och första steget till den nu möjliga, definitiva regleringen togs genom en lag dagen före mandatens avlysning (3 febr. 1797; sammandrag Bloch n:r 811). Nu inskränkte man sig dock till den relativt enkla uppgiften att förklara dels räntor på grund av förbindelser från tiden före pappersmyntregimen och förfallna före eller efter denna, dels räntor på grund av förbindelser även från själva pappersmyntregimen, men från början fastställda i metalliskt mynt, betalbara i detta. Intet av förbindelser i pappersmynt eller deras avkastning var alltså ännu reglerat.
Denna stora uppgift togs under behandling i de femhundrades råd i maj 1797 och föranledde en rad ”resolutioner”, d. v. s. beslut om lagar, som därefter gingo till de gamles råd, vilket hade att antaga eller avslå medkammarens beslut oförändrade. Det senare blev nu fallet med alla lagförslagen utom ett, och endast detta kom därför till promulgering (5 messidor
- ↑ C. C. C. 28 messidor IV = 16 juli 1796; C. A. 29, 30 messidor, 5 thermidor = 18, 19, 23 juli. Användningen av spannmålsvärde gick tillbaka till en kort förut antagen lag om grundskattens betalning (8 messidor = 26 juni; utdr. Bloch n:r 733).
