Sida:Heckscher Ekonomi och historia 1922.djvu/93

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Den här sidan har korrekturlästs
83
PENNINGAR TILLGODOSE ALLA BEHOV

man nöja sig med själva faktum. Dess betydelse för statens verksamhet, som är vad det här gäller, framgår ganska lätt, om man fullföljer tankegången något. Intet hinder möter för närvarande att använda låt oss säga inkomst- och förmögenhetsskattens avkastning i Västergötland eller tullavgifterna i Gävle till inköp av järnvägskol i Westfalen eller till avlöning av ämbetsmännen i Stockholm. Eller riktigare uttryckt: därigenom att skatternas avkastning utgör penningar, sakna de över huvud taget all individuell prägel, och därför kan ingen ens avgöra, vart de särskilda statsinkomster ta vägen, som komma ur olika källor. Statens budget är en enhet, en stor bassäng av allmän köpkraft, dit alla inkomster flyta in och varifrån alla utgifter flyta ut, utan något gripbart eller ens tänkbart sammanhang mellan en särskild inkomst och en särskild utgift. Under de senaste åren har man ej så sällan gjort enstaka och även som sådana ganska betänkliga avsteg härifrån, in majorem Dei gloriam, såsom då först de s. k. rusdrycksmedlen och sedan värnskatten togos ut ur budgeten och reserverades för särskilda ändamål. Men på grund av hela den moderna ekonomiska strukturen äro även dylika än så olyckliga anordningar ur stånd att ändra budgetens allmänna prägel av en gemensam bassäng för alla statens inkomster och utgifter.

För Medeltidskungarna var läget ett helt annat. Deras inkomster flöto nämligen endast till mycket ringa del in i penningar eller allmän köpkraft utan i hundratals olika varor: spannmål, smör, ägg, ost, oxar, får, höns, järn, koppar, ull, lin o. s. v. Hur skulle dylika inkomster disponeras? Att flytta dem