alla in till en central punkt och sedan ut igen till alla landsändar skulle knappast ha varit rimligt ens med moderna transportförhållanden och var fullkomligt uteslutet i de primitiva kommunikationernas tidevarv. Den enda möjligheten var i flertalet fall att låta dem förtäras eller på annat sätt komma till användning på de orter där de inflöto. Under sådana förhållanden kunde ”kronans ränta” i Västergötland ej underhålla konungens folk i Stockholm; på ett eller annat sätt måste den förbrukas i själva Västergötland. En enhetlig budget var då ingenting mindre än en omöjlighet; varje landsändas naturainkomst måste till största delen vara en — finanstekniskt uttryckt — särskild ”fond”, d. v. s. ingå i en särskild budget för denna landsända.
De politiska konsekvenserna av en dylik ordning voro ojämförligt mer vittgående än man vid första påseende skulle vara böjd att tro. Verkan kunde nämligen ej bli någon annan än att göra statsmaktens bärare i varje särskilt landskap till en i mångt och mycket självständig härskare. Han hade ej blott att uppbära skatterna utan också att verkställa utgifterna, avlöna eller kanske riktigare underhålla såväl den lokala förvaltnings- och domstolspersonalen som den militära styrkan. Kontrollen från centralförvaltningen stötte under sådana förhållanden ofta, för att icke säga som regel, på oöverstigliga svårigheter. Det är sålunda typiskt, att de s. k. länen på tjänst eller tjänstelänen i princip inneburo, att läntagaren skulle svara för vissa statsuppgifter, men under den svenska Medeltiden så gott som aldrig medförde att specificerade tjänster skulle utföras och därför gjorde mot-
