Den här sidan har korrekturlästs
§ §
130
Sång 9.
Utan smärta ens till namnet,
560. Utan skäl till minsta klagan.
Därpå gamle Väinämöinen
Lyfter ögat upp mot höjden
Och en tacksam blick han sänder
Upp emot den höga himlen;
Höjande sin röst han säger
Och med dessa ord han talar:
»Dädan utgår nåden städse,
Dädan kommer kända stödet:
Uppifrån den höga himlen,
570. Från den makt, som allting skapat!
»Dig, o Jumala, jag prisar,
Dig, o skapare, allena,
Att ditt bistånd mig du givit,
Mig ditt kända stöd förlänat
Uti dessa svåra plågor,
Bragta av det vassa järnet!»
Därpå gamle Väinämöinen
Yttrade ännu och sade:
»Icke må det framtidssläkte,
580. Som uppväxer hädanefter,
Uppå trots en farkost timra,
Uppå skryt ej ens ett vränge!
Gud utmäter vädjoloppet,
Skaparen bestämmer slutet,
Mannens kunskap gör det icke,
Ej den starke ens förmår det!»
560. Utan skäl till minsta klagan.
Därpå gamle Väinämöinen
Lyfter ögat upp mot höjden
Och en tacksam blick han sänder
Upp emot den höga himlen;
Höjande sin röst han säger
Och med dessa ord han talar:
»Dädan utgår nåden städse,
Dädan kommer kända stödet:
Uppifrån den höga himlen,
570. Från den makt, som allting skapat!
»Dig, o Jumala, jag prisar,
Dig, o skapare, allena,
Att ditt bistånd mig du givit,
Mig ditt kända stöd förlänat
Uti dessa svåra plågor,
Bragta av det vassa järnet!»
Därpå gamle Väinämöinen
Yttrade ännu och sade:
»Icke må det framtidssläkte,
580. Som uppväxer hädanefter,
Uppå trots en farkost timra,
Uppå skryt ej ens ett vränge!
Gud utmäter vädjoloppet,
Skaparen bestämmer slutet,
Mannens kunskap gör det icke,
Ej den starke ens förmår det!»
