Den här sidan har korrekturlästs
§ §
12
Sång 1.
Väl sjuhundra år igenom,
140. Under nio mänskoåldrar,
Men ej föddes något foster,
Icke avgick hennes livsfrukt.
Kring hon drevs, en vattnets moder,
Sam mot öster, sam mot väster,
Emot norr och emot söder,
Emot alla himlens kanter
Under pinsam födslovånda,
Svåra smärtor i sitt sköte;
Kunde dock ej fostret föda,
150. Icke bringa fram sin livsfrukt.
Ut i sakta gråt hon brister,
Yttrar slutligen och säger:
»Ve mig, ve min levnads dagar,
Ve min irrfärd här, jag arma!
Ila nu jag ut har råkat:
Under himlen hit för evigt,
Att av stormen ständigt vaggas,
Att av havets vågor vräkas
Över dessa vida vatten,
160. Här bland dessa breda böljor.
Vida bättre hade varit
Att som luftens jungfru leva,
Än att nu i alla tider
Irra kring som vattnets moder!
Kyligt är det här att vara,
Mödosamt är här att dväljas,
Att bland böljor bo beständigt,
Att omkring i vattnet irra!
140. Under nio mänskoåldrar,
Men ej föddes något foster,
Icke avgick hennes livsfrukt.
Kring hon drevs, en vattnets moder,
Sam mot öster, sam mot väster,
Emot norr och emot söder,
Emot alla himlens kanter
Under pinsam födslovånda,
Svåra smärtor i sitt sköte;
Kunde dock ej fostret föda,
150. Icke bringa fram sin livsfrukt.
Ut i sakta gråt hon brister,
Yttrar slutligen och säger:
»Ve mig, ve min levnads dagar,
Ve min irrfärd här, jag arma!
Ila nu jag ut har råkat:
Under himlen hit för evigt,
Att av stormen ständigt vaggas,
Att av havets vågor vräkas
Över dessa vida vatten,
160. Här bland dessa breda böljor.
Vida bättre hade varit
Att som luftens jungfru leva,
Än att nu i alla tider
Irra kring som vattnets moder!
Kyligt är det här att vara,
Mödosamt är här att dväljas,
Att bland böljor bo beständigt,
Att omkring i vattnet irra!
