Den här sidan har korrekturlästs
§ §
11
Sång 1.
Av sin höga fostrarinna,
110. Utav Ilmatar, sin moder.
Det var luftens sköna jungfru,
En ibland naturens döttrar;
Länge levde hon i kyskhet,
I jungfrulighet beständigt
Uti luftens vida gårdar,
Fästets vittutsträckta rymder.
Dock hon tröttnade omsider,
Ledsnade vid denna levnad,
Att beständigt ensam vara,
120. Att som mö allena leva
Uti luftens vida gårdar,
På dess tomma, öde slätter.
Lägre ner hon då sig sänker,
Stiger slutligt ner i vattnet,
Ute på det vida havet,
På dess breda, öppna yta;
Väldig kommer då en vindstöt,
Stark en stormil ifrån öster,
Som i skum uppdriver havet,
130. Jagar böljan upp i fradga.
Vinden vaggar luftens jungfru,
Havets vågor driva tärnan
Av och an kring blåa fjärdar
Mellan skumbetäckta böljor:
Vinden henne här befruktar,
Havande hon blir av havet.
Och hon bar sitt tyngda sköte,
Bar den mödosamma bördan
110. Utav Ilmatar, sin moder.
Det var luftens sköna jungfru,
En ibland naturens döttrar;
Länge levde hon i kyskhet,
I jungfrulighet beständigt
Uti luftens vida gårdar,
Fästets vittutsträckta rymder.
Dock hon tröttnade omsider,
Ledsnade vid denna levnad,
Att beständigt ensam vara,
120. Att som mö allena leva
Uti luftens vida gårdar,
På dess tomma, öde slätter.
Lägre ner hon då sig sänker,
Stiger slutligt ner i vattnet,
Ute på det vida havet,
På dess breda, öppna yta;
Väldig kommer då en vindstöt,
Stark en stormil ifrån öster,
Som i skum uppdriver havet,
130. Jagar böljan upp i fradga.
Vinden vaggar luftens jungfru,
Havets vågor driva tärnan
Av och an kring blåa fjärdar
Mellan skumbetäckta böljor:
Vinden henne här befruktar,
Havande hon blir av havet.
Och hon bar sitt tyngda sköte,
Bar den mödosamma bördan
