Sida:Kalevala (Collan) 1922 förra delen.djvu/25

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Den här sidan har korrekturlästs

 §  §

21


Sång 2.
 Lämnar då det onda trädet
I sin frihet, åt sitt öde,
Väntar än i trenne nätter,
Bidar lika många dagar,
Går till slut att se på trädet,
När en vecka hunnit skrida:
Eken har ännu ej vuxit,
Gudaträdet ej sig rotat.
 Fyra tärnor nu han skådar,
60. Fem av vattnets unga jungfrur:
Gräs uppå en äng de meja,
Bärga hö på gröna lindan,
På den dimomhöljda udden,
Spetsen av en töcknig holme.
Vad de mejat, upp de räfsa,
Kasta höet upp i strängar.
 Tursas då ur havet stiger,
Hjälten höjer sig ur vågen,
Tänder eld på gröna gräset,
70. Bringar det i ljusan låga,
Bränner gräset ner till aska,
Låter det i gnistor uppgå.
Kvar då bliver blott en stofthög,
Återstår en hop av aska:
Dit han lägger älskogsbladet,
Älskogsbladet, ekens ollon;
Skön en telning härur växte,
Grön en stängel upp sig höjde,
Uppsköt, frodig som ett smultron,
80. Växte upp i tvenne grenar.