Den här sidan har korrekturlästs
§ §
22
Sång 2.
Och den breder ut sin krona,
Vida sträcka sig dess grenar:
Toppen upp till himlen hinner,
Grenarna kring fästet spridas;
Molnen i sitt lopp de hindra,
Hämma skyarna i farten,
Undanskymma solens strålar
Och förtaga månens skimmer.
Nu den gamle Väinämöinen
90. Eftertänker och begrundar,
Vem som kunde eken fälla,
Ned det sköna trädet hugga.
Mänskor ledsnade att leva,
Fiskar trivdes ej i vattnet,
När ej solen längre lyste,
När sitt skimmer månen mistat.
Men ej fanns en sådan hjälte,
Ej en man med sådan styrka,
Att han kunnat eken fälla,
100. Trädet med dess hundra grenar.
Nu den gamle Väinämöinen
Tog till orda själv och sade:
»O min moder, som mig burit,
Du naturens höga dotter!
Sänd till bistånd vattnets makter,
Makter nog i vattnet finnas,
För att eken nederbryta,
Hugga av det onda trädet,
Som förtager solens strålar,
110. Undanskymmer månens skimmer!»
Vida sträcka sig dess grenar:
Toppen upp till himlen hinner,
Grenarna kring fästet spridas;
Molnen i sitt lopp de hindra,
Hämma skyarna i farten,
Undanskymma solens strålar
Och förtaga månens skimmer.
Nu den gamle Väinämöinen
90. Eftertänker och begrundar,
Vem som kunde eken fälla,
Ned det sköna trädet hugga.
Mänskor ledsnade att leva,
Fiskar trivdes ej i vattnet,
När ej solen längre lyste,
När sitt skimmer månen mistat.
Men ej fanns en sådan hjälte,
Ej en man med sådan styrka,
Att han kunnat eken fälla,
100. Trädet med dess hundra grenar.
Nu den gamle Väinämöinen
Tog till orda själv och sade:
»O min moder, som mig burit,
Du naturens höga dotter!
Sänd till bistånd vattnets makter,
Makter nog i vattnet finnas,
För att eken nederbryta,
Hugga av det onda trädet,
Som förtager solens strålar,
110. Undanskymmer månens skimmer!»
