Sida:Kalevala (Collan) 1922 förra delen.djvu/27

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Den här sidan har korrekturlästs

 §  §

23


Sång 2.
 Upp då steg en man ur havet,
Hov en hjälte sig ur vågen,
Icke var han bland de största,
Icke bland de allra minsta:
Lång, som tummen är hos männer,
Högrest, som en spann hos kvinnor.
Kopparhatt hans huvud täckte,
Klädd han var i kopparstövlar,
Kopparhandskar ock han hade,
120. Sirade med kopparränder,
Bar kring midjan koppargördel,
Kopparyxa uti gördeln;
Tumslångt skaftet var på yxan,
Av en nagels bredd var bladet.
 Gamle trygge Väinämöinen
Eftertänker, överlägger:
»Manlig nog han synes vara,
Tycks nog eljest karlavulen,
Men har längden av en tumme,
130. Knappast höjden av en oxklöv!»
 Höjer då sin röst och säger,
Yttrar dessa ord omsider:
Vad slags karl är du, din pyssling,
Vill du ock för hjälte gälla?
Föga bättre än en livlös,
Lik en död du tycks mig vara!»
 Mannen ifrån havet säger,
Vågens hjälte höres svara:
»Man jag är, så väl som andra;
140. Liten hjälte utur havet,