Den här sidan har korrekturlästs
§ §
28
Sång 2.
Alla vackra träd han nedslår,
Blott en björk han oskadd lämnar,
Att sig fåglar där må vila,
Gökar i dess krona sjunga.
Flög en örn igenom luften,
Nalkades från himlens rymder,
Kom att denna sak betrakta:
»Varför har man oskadd lämnat
Denna vackra björk allena,
270. Icke fällt det sköna trädet?»
Sade gamle Väinämöinen:
»Därför är den oskadd lämnad,
Att sig fåglar där må vila,
Luftens örn sig där må sätta.»
Örnen, luftens fågel, svarar:
»Välbetänkt av dig är detta,
Att du låtit björken växa,
Sköna trädet orört kvarstå
Till en viloplats för fåglar,
280. Där ock jag mig själv kan sätta!»
Eld slår örnen, luftens fågel,
Låter lågor plötsligt tändas.
Nordanvinden bränner sveden,
Östanvinden den förhärjar,
Bränner träden ner till aska,
Läter dem i gnistor uppgå.
Nu den gamle Väinämöinen
Tager fram sex sädesarter,
Korn av sju olika fröslag,
290. Tager dem utur sitt mårdskinn,
Blott en björk han oskadd lämnar,
Att sig fåglar där må vila,
Gökar i dess krona sjunga.
Flög en örn igenom luften,
Nalkades från himlens rymder,
Kom att denna sak betrakta:
»Varför har man oskadd lämnat
Denna vackra björk allena,
270. Icke fällt det sköna trädet?»
Sade gamle Väinämöinen:
»Därför är den oskadd lämnad,
Att sig fåglar där må vila,
Luftens örn sig där må sätta.»
Örnen, luftens fågel, svarar:
»Välbetänkt av dig är detta,
Att du låtit björken växa,
Sköna trädet orört kvarstå
Till en viloplats för fåglar,
280. Där ock jag mig själv kan sätta!»
Eld slår örnen, luftens fågel,
Låter lågor plötsligt tändas.
Nordanvinden bränner sveden,
Östanvinden den förhärjar,
Bränner träden ner till aska,
Läter dem i gnistor uppgå.
Nu den gamle Väinämöinen
Tager fram sex sädesarter,
Korn av sju olika fröslag,
290. Tager dem utur sitt mårdskinn,
