Sida:Kalevala (Collan) 1922 förra delen.djvu/38

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Den här sidan har korrekturlästs

 §  §

34


Sång 3.

 Sade unge Joukahainen:
»God är väl min faders kunskap,
Ännu bättre är min moders,
Bäst är dock min egen insikt!
Om en tävlan jag begynner,
Om bland män jag mig försöker:
Mina sångare jag sjunger,
Kväder dem som mig besvärja,
Sjunger själv den bäste sångarn
60. Till den sämste ibland alla,
Kväder stenskor på hans fötter,
Trädbeklädnad kring hans länder,
På hans bröst en tyngd av stenar,
Över skuldrorna en stenklump,
Handskar utav sten på handen,
Hjälm av sten uppå hans hjässa.»
 Ut han gick, och lydde icke,
Tog sin egen gode valack,
Tog sin häst, som frustar lågor
70. Och vars fötter gnistor sprida;
Hästen han i redet spände
För sin guldbeprydda släde:
Själv i släden sig han satte,
Tog sig plats uti sin skrinda,
Gav sin häst ett slag med snärten,
Med den pärlbesatta piskan;
Framåt hastar raske springarn
Ilar dädan, lätt i loppet.
 Fram med mycket gny han färdas,
80. Åker en dag, åker tvenne,