Den här sidan har korrekturlästs
§ §
71
Sång 5.
Untamo, den lättjefulle,
Sina drömmar nu förtäljer:
»Ahto-skaran bor därborta,
Vellamos jungfrur där sig vila:
Vid den dimbetäckta udden,
Spetsen av en töcknig holme,
Under böljorna de djupa,
Uppå bottnens mörka gyttja.
»Där bor hela Ahto-skaran,
30. Vila Vellamos sköna jungfrur
I en ganska liten stuga,
I en föga rymlig boning,
Tätt invid en gråsprängd klippa,
I den tjocka hällns fördjupning.»
Därpå gamle Väinämöinen
Till sin båtstrand sig begiver,
Här beser han sina revar,
Mönstrar sina krokar noga,
Tar en metkrok uti väskan,
40. I sin påse hullingsjärnet;
Långsamt ror han ut på vågen
Fram till spetsen av en holme,
Till den dimbetäckta udden,
Till den töckenhöljda holmen,
Här begynner han att meta,
Dröjer vid sin rev beständigt,
Drager av och an sin handnot,
Kastar ut sin krok i havet,
Metar ivrigt och försöker;
50. Kopparmetspöt häftigt darrar,
Sina drömmar nu förtäljer:
»Ahto-skaran bor därborta,
Vellamos jungfrur där sig vila:
Vid den dimbetäckta udden,
Spetsen av en töcknig holme,
Under böljorna de djupa,
Uppå bottnens mörka gyttja.
»Där bor hela Ahto-skaran,
30. Vila Vellamos sköna jungfrur
I en ganska liten stuga,
I en föga rymlig boning,
Tätt invid en gråsprängd klippa,
I den tjocka hällns fördjupning.»
Därpå gamle Väinämöinen
Till sin båtstrand sig begiver,
Här beser han sina revar,
Mönstrar sina krokar noga,
Tar en metkrok uti väskan,
40. I sin påse hullingsjärnet;
Långsamt ror han ut på vågen
Fram till spetsen av en holme,
Till den dimbetäckta udden,
Till den töckenhöljda holmen,
Här begynner han att meta,
Dröjer vid sin rev beständigt,
Drager av och an sin handnot,
Kastar ut sin krok i havet,
Metar ivrigt och försöker;
50. Kopparmetspöt häftigt darrar,
