Den här sidan har korrekturlästs
§ §
72
Sång 5.
Silverreven höres vina,
Gyllne snodden klingar högljutt.
Händer sig en dag omsider,
Fogar sig en vacker morgon,
Att en fisk på kroken nappar,
Fastnar på det krökta järnet.
Upp han drar den i sin farkost,
Bringar den på båtens botten.
Vänder och betraktar fisken,
60. Yttrar så ett ord och säger:
»Underbar är denna fisk dock,
Då jag honom icke känner!
Slätare han är än siken,
Blankare än laxforellen,
Mera gråsprängd än en gädda;
Är till moderfisk för fenlös,
För besynnerlig till mänska,
Har, som jungfru, intet hårband,
Ej, som vattnets tärna, gördel,
70. Öron ej, som hemmets duva;
Mest han likna tycks en havslax,
Abborrn ute uppå djupet!»
Väinö bar en kniv i gördeln,
Silverskaftat bett i slidan,
Kniven tog han nu ur gördeln,
Drog ur slidan silverskaftet
För att fisken sönderstycka,
Laxen uti bitar skära
Åt sig själv till morgonmåltid,
80. Till en munsbit vid sin frukost,
Gyllne snodden klingar högljutt.
Händer sig en dag omsider,
Fogar sig en vacker morgon,
Att en fisk på kroken nappar,
Fastnar på det krökta järnet.
Upp han drar den i sin farkost,
Bringar den på båtens botten.
Vänder och betraktar fisken,
60. Yttrar så ett ord och säger:
»Underbar är denna fisk dock,
Då jag honom icke känner!
Slätare han är än siken,
Blankare än laxforellen,
Mera gråsprängd än en gädda;
Är till moderfisk för fenlös,
För besynnerlig till mänska,
Har, som jungfru, intet hårband,
Ej, som vattnets tärna, gördel,
70. Öron ej, som hemmets duva;
Mest han likna tycks en havslax,
Abborrn ute uppå djupet!»
Väinö bar en kniv i gördeln,
Silverskaftat bett i slidan,
Kniven tog han nu ur gördeln,
Drog ur slidan silverskaftet
För att fisken sönderstycka,
Laxen uti bitar skära
Åt sig själv till morgonmåltid,
80. Till en munsbit vid sin frukost,
