här, men i stort antal annorstädes. Är den i stor mängd funnen i Norden, men aldrig eller mycket sällan i andra länder, så draga vi häraf den slutsatsen, att typen sannolikt är inhemsk här. Och denna sannolikhet växer i samma mån, som antalet här funna exemplar växer, under det att fortfarande inga, eller ett försvinnande litet antal, äro kända från andra länder. Blir den förra siffran mycket hög, blir ock sannolikheten slutligen så stor, att den närmar sig visshet, så mycket som inom de empiriska vetenskaperna är möjligt. Har man deremot i Norden endast funnit några få exemplar af en typ, som i en annan trakt, t. ex. Italien, är allmän, så säga vi naturligtvis, att denna typ är italiensk och de hos oss funna exemplaren införda hit.[1]
Lika litet som ett eller ett par i Sverige anträffade exemplar af en typ, hvilken från Ungern är känd i stor mängd, rubbar den åsigten, att denna typ är främmande för Sverige och hemma i Ungern; lika litet kan åsigten om en typs nordiska härkomst rubbas deraf, att ett eller två exemplar deraf träffas utom Nordens gränser, så länge antalet af de inom Norden funna är stort.
Vi kunna åskadliggöra detta genom ett exempel från en tid, som ej längre är förhistorisk. Ingen betviflar, att de till vikingatiden hörande ovala spännbucklorna äro nordiska arbeten, och dock äro icke några få utan ett par tiotal sådana spännen funna i andra
- ↑ Vid de tyska fornminnesföreningarnas möte i Marburg, september 1878, omtalade jag denna enkla method, men i det uti Correspondenzblatt des Gesammtvereins der deutschen Geschichts- und Alterthumsvereine (1879, sid. 19) intagna referatet blef mitt yttrande vanstäldt derhän, att det heter: ”Om fem exemplar äro funna i Sverige och ett i Italien, så äro de alla fabricerade hos oss och det sistnämnda importeradt till Italien”. Denna del af referatet hade jag ej sett, innan den trycktes. Den sid. 26—27 intagna delen af redogörelsen för förhandlingarna hade jag deremot genomsett i manuskript, men deri endast gjort de ändringar som voro oundgängligen nödvändiga, för att undvika uppenbara fel. Jag hade icke omarbetat den, såsom man kunde tro, då man läser hvad som säges sid. 18.
