De fyra knappar, som voro anbragta på de f. d. mellanbalkarnes smalaste delar, hafva förlorat sin neutrala karakter, de hafva dragits in under midtknappens herravälde och hafva fått utseende af fyra små djurhufvud, som, springande fram från midten, vända sig utåt. Detta är af stort intresse: under utvecklingens kretsgång hafva vi kommit tillbaka till den ursprungliga framställningen — fyra från midten utspringande hufvud — men det oaktadt är skilnaden mellan de två sätten att återgifva samma motiv synnerligen stor. Det är dock härvid att märka, att när man återvände till det ursprungliga motivet skedde detta icke genom att man bragte de under mellantiden uppkomna formerna tillbaka till den ursprungliga framställningen, utan det är ett helt annat parti, nämligen midtknappen och de från denna utgående mellanbalkarne, hvilka antagit en gestalt, som är analog med det ursprungliga motivet.
Hvad tidigare var hufvudsak, nämligen de fyra om sig sjelfva lindade djurkropparne, har, sedan rampartierna blifvit de mest prononcerade delarne, så trädt tillbaka, att de fått karakter af bihang: när spännet göts anbragte man i den öfre ytan fyra fördjupningar, uti hvilka sedermera fästes fyra tunna, uppdrifna guldbleck, å hvilka medels guldtrådar och guldkorn voro anbragta fantastiska djurbilder, med hufvudet vända uppåt, med fyra extremiteter, hvilka dock icke alltid äro alla fyra fullt utpräglade, och med det för den senare jernåldern betecknande motiv, att handen (eller foten) griper omkring någon annan del af kroppen. Det hela omgifves af tvenne lister. Den ena är platt, belagd med silfver, hvarå medels niello-inläggning anbragts ett snoddmotiv. Derutanför löper en kraftig snodd af silfvertråd. Midtornamentets runda toppskifva begränsas likaledes af ett niello-prydt silfverband.
