Mellan hvart par af djurbilder sattes enkla upprättstående stafvar. Dessa gjordes bredare, fördubblades, försågos med ett längs midten gående ornament o. s. v. Till sist (se fig. 48) kom detta mellanliggande ornament att spela hufvudrolen, den gamla stafven eller rättare den fördubblade stafven utgjorde numera allenast ram kring denna bild af ny ordning.
Så långt var man hunnen, när man begynte utföra de spännen, med hvilka vi nu sysselsätta oss, den femte gruppens spännen. Liksom man gjorde den öfre ytans partier kraftiga, så äfven sidans. De fyra särskiljande figurerna, ofta egendomliga menniskogestalter (se fig. 48) förhöjdes, så att de sköto högt öfver sidan, de gjordes lösa och nitades fast vid sjelfva spännet, midten gjordes insänkt, i förgyld brons, de högre liggande, plana, mångflikiga kanterna belades med silfver, å hvilket omvexling åstadkoms genom anbringande af niello-linier. Såväl å fig. 54 som å fig. 55 ser man i midten lemningar af den fig. 48 tydligt utpräglade, ehuru redan der något fantastiska menniskogestalten. Sidans mellanfält fylldes med djurmotiv af växlande art, t. ex. tvenne djur af den nya smakriktningens typ, ordnade vid sidan af hvarandra (fig. 55) eller tvenne om hvarandra slingrande djur (fig. 54), hvilka äro af särskild intresse, alldenstund de visa oss ett motiv, som bibehållits sedan den fjerde gruppens tid — ett den tidigare jernålderssmakens motiv således — som dock nu räddats från den upplösning, som hotade, och uppenbarar sig för oss i ny, preciserad gestalt. Den kulturströmning, som bragte in de nya motiven, var så mäktig, att stundom äfven gamla motiv fingo nytt lif. Vid denna tid har således en renässans inträffat inom den gotländska ornamentiken, af hvilken de som i våra tider ifra för åvägabringandet af en nordisk renässans kunna hafva icke så litet att lära.
