njutbara för vida kretsar, då är det tvifvelsutan af vigt, att finna de vigtigaste kronologiska data i en bok, som af gammalt finnes i händerna på hela folket, och en sådan bok är utan fråga almanackan. Funnes icke den gamla namnlängden der, vore det måhanda icke skäl att föreslå dess intagande, men då den redan finnes der, synes det mig vara synnerligen stort skäl att icke taga bort den.
För att emellertid den nuvarande namnlistan skall uppfylla detta ändamål, måste den i någon mån sofras från senare tiders tillsatser, som insmugit sig. Med Vetenskaps-akademien och Kongl. Maj:t år 1749 håller jag före att det vore bäst att återföra namnlistan till hennes ursprungliga gestalt. I de flesta fall torde detta kunna gå för sig lätt nog. Allenast en grupp af nya namn bereder någon svårighet. I nyare tider har Kongl. Maj:t delat den allmänna uppfattningen, att namnen i almanackan äro till för att möjliggöra namnsdagars firande, och derföre har gång efter annan blifvit beslutadt att i almanackan införa nya dopnamn, som burits af den kongliga familjens medlemmar.[1] Frågan är icke af den vigt, att man torde behöfva hos Kongl. Maj:t göra en hemställan om ändring af de tidigare fattade besluten. Man kan ju vid sidan af och framför dessa få moderna och utan principiel eller historisk grund placerade namn sätta de gamla ursprungliga, hvilkas platser kunna med historiska skäl försvaras.
Hans Hildebrand.
- ↑ Åtgärden hade fått en historisk betydelse, i överensstämmelse med namnlängdens uppkomst och karakter, derest dessa nya namn blifvit införda på de dagar, då vederbörande medlemmar af den kongl. familjen hade blifvit födda eller förmälda e. d., men så har icke skett, utan har åt de kongl. namnen beredts plats genom godtyckligt strykande af äldre namn. Derest man hade fasthållit namnlistans karakter, hade all strykning varit öfverflödig. Det nya namnet kunde hafva införts på den motsvarande personens märkelsedag vid sidan af det gamla namnet. Af gammalt hafva på sådant sätt många dagar haft flere namn.
