Farhågan, att genomfarten i den trånga porten kan medföra olyckshändelser, synes vara något öfverdrifven, då denna genomfart under flere sekel egt rum utan kända olycksfall, och således man bör kunna hoppas att sådana, hädanefter som hittills, kunna förekommas genom behörig försigtighet. Dessutom finnes, så som konungens befallningshafvande anmärkt och äfven stadsfullmäktige i sin skrifvelse medgifvit, för dem, som färdas till eller från norr, utvägen att, med undvikande af stadsporten, utan ringaste olägenhet begagna den gata, som löper parallelt med Stor- eller Österlånggatan. Båda dessa gator utmynna vid stadens torg, hvarifrån andra gator föra åt vester till den der mötande landsvägen och åt öster till den på andra sidan om Nissa-ån närbelägna jernvägsstationen.
Påståendet ”att med denna port icke är förenadt något historiskt minne, på grund hvaraf dess bibehållande vore önskvärdt”, torde vara något förhastadt, ty, om än en och annan bland stadsfullmäktige hyser en sidan mening, torde likväl ingen, som interesserar sig för något annat än dagens bestyr, kunna likgiltigt betrakta denna sista qvarlefva af ett storartadt fästningsverk, hvars uppförande vitnar om den stora betydelse man i en aflägsen tid fäste vid försvaret af Halmstad såsom en af de vigtigaste orterna på landets vestkust, innan återföreningen med Sverige gjorde detta försvar obehöfligt. Halmstads invånare borde dessutom icke förgäta, att dessa fästningsverk år 1676 skyddade deras stad mot angreppet af den danska här, som sedan af konung Karl XI och Svenskarne besegrades i stadens grannskap.
Anmärkningen att porten saknar arkitektoniskt konstvärde, är betydelselös, ty det är icke i egenskap af konstprodukt dess bibehållande blifvit yrkadt.
