Stadens eganderätt till porten gifver icke ringaste stöd åt stadsfullmäktiges förslag att borttaga densamma, utan snarare tvärtom lägger hinder för denna önskan. En fjerdedel af denna eganderätt har erhållits genom en af stadens äldste antagen gåfva, med uttryckligt vilkor ”att denna port till stadens framgena prydnad alltid må varda bibehållen”.
Eganderätten till den år 1780 inköpta hälften i porten gifver icke heller stöd för stadsfullmäktiges nu framstälda önskan, ifall de hysa någon aktning för sina företrädares som skäl för inköpet uttalade åsigt, att nämnde port var “icke allenast på sitt sätt nyttig, utan ock prydelig för staden, hvilken till sitt yttre anseende ofelbart skulle minskas i händelse porten blefve till någon del raserad”. Porten är dessutom, såsom ett forntida minnesmärke, stäld under lagens skydd, utan afseende på hvem som är eller anses vara dess egare.
Att porten varit och kan vara för staden nyttig visar sig bäst af det år 1833 mellan kongl. Krigs-kollegium och magistraten upprättade kontraktet, hvilket tillförsäkrade staden en årlig hyra af 60 rdr banko för 2:ne rum i densamma, hvarjämte portens reparation verkställdes på kronans bekostnad, dock med förbindelse för staden att vidare och allt framgent underhålla porten till ytterväggar, tak och dörrar.
Då således alla de skäl, stadsfullmäktige anfört till stöd för sin önskan att borttaga Halmstads s. k. Norre Port, synas icke förtjena afseende; då tvärtom stadens styrelse vid mer än ett tillfälle förbundit sig att bibehålla denna port, och då densamma både i äldre och senare tid ansetts och ännu med rätta bör anses som en prydnad för staden, samt insigtsfulla män bland stadsfullmäktige reserverat sig mot pluralitetens beslut; hemställer jag för min del, huruvida icke Akademin skulle finna skäl att i underdånigt utlåtande, i likhet
