flere stensättningar, vid Sotenäs i Thuns socken en mängd ättehögar och stensättningar; den vid Kängs (ɔ: Tängs) kyrka anmärkte nu mest utplånade och åtminstone alldeles oläsliga Runsten[1], m. m. samt vid Bitterna befintliga runsten[2], och stora reste stenar vid Tolanda.
Sedan jag åter begifvit mig åt sydliga trakterna af Westergöthland och betraktat de många gamla grafwarne vid Karleby, hvilka förut hos Nådiga Herren lära finnas; begynte jag åter att wandra omkring i skog och marker i trakten af Slöta och Smula. Kring Slöta voro flera betydligen stora halfkorsgrafwar; hwarwid får såsom, jag förmodar, mera owanligt anmärkas några särskilta små iholigheter af 1—2, stundom 3 tum breda och nära 1 och stundom ända till 2 à 21⁄2 tums djuphet, hvilka tydligen synas vara af menniskohänder, och i stor mängd förekommande på hvarje sten. Vid Oxerör voro 2:ne öfwerliggare försedda med en otalig mängd sådana utgröpningar, hvilka woro mer och mindre synbara i den mån de warit utsatta för luftens och regnets åverkan[3]. Underlagsstenarne hade till största delen varit kalksten, som vittrat sönder och de öfrige nedfallne, så att täckstenarne till en del nu voro öfwerhöljde med jord. Härigenom woro urgröpningarne på den ena stenen särdeles väl bibehållne, och, sedan jordtorfwan war uppdragen, syntes dessa hål, liksåsom små jättegrytor, alldeles så väl bibehållne, som de varit huggne för ett par år sedan. På en sten af 5 alnars längd och fyra alnars bredd funnos mellan 60 à 80 sådana urholkningar utan att de tillsammantagne syntes kunna utgöra någon slags figur. Deras bestämmelse synes bättre kunna afgöras af en med dylika hol öfvertäckt sten, kallad bockahall. Denne såsom mera utsatt för förstöring har mindre märkbara håligheter, men en ifrån den största urgröpningen gående rännil, lika djup med de medelmåttigt djupa urhålkningarne, eller 3⁄4 tum djup och 11⁄2 qvarter lång och slutar sig vid stenens mäst brådstörtande och hvassaste kant; hwilket tyckes visa att urgröpningarne tjent antingen till flytande sakers, såsom offerblods eller ock andra lättrörligare sakers, såsom askas uppsamlande och afledande genom rännilen, till upptagande. Jag hemställer till Wår Nådige Herres afgörande om de ej kunnat snarast warit begagnade till blodets upphemtning vid offer, som blifvit anställda kanske åt Divis manibus — när de finnas på grafvar[3], såsom jag fann vid Oxerör och vid Vårkumla; eller ock endast till offer-förrättning såsom på Bockahall, hvilken sten ofwantill är ganska kullrig, och ej synes wara lagd öfwer någon graf, utan hela kullen, hwarpå den, hvilande på 3 understående lägre stenar, synes vara en offerhög. En mängd grafwar besöktes och betraktades, hvaraf en öfwerliggare på en halfkors graf nära vid Olleberg var considerabel för sin storlek, nemligen 8 alnar lång, 5 alnar bred och 7 alnar hög samt hvilade på 21⁄2 alns höga stenar.
Vid Hög fick jag se hvad wåra förfäder esomoftast ment med de broar, som nämnas på runstenarne. När jag frågade bönderna, hwar den bro var, som stenen omtalar, fick jag till svar att borta i gärdet
