Sida:Kontinentalsystemet.djvu/228

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Den här sidan har korrekturlästs


218
KAP. IV. KONTINENTALSYSTEMETS VERKNINGAR

äfven och kanske företrädesvis industrier som tjäna annat än lyxändamål.

Söker man då skala ut hvad kontinentalsystemet har betydt för Schweiz, så blir olikheten mot förhållandena i Sachsen icke fullt så stor som det hade förefallit vid första påseendet. I båda länderna har maskinspinneriet fått fast fot, medan väfveriindustrien ej kunnat hålla sig i någondera; men fallet har påtagligen varit långt svårare i Schweiz, både på grund af den napoleonska politikens mycket större hänsynslöshet där, det starkare sambandet med kringliggande länder och framför allt industriens långt mer utpräglade lyxkaraktär.

Berg Af alla fastlandets områden utanför Frankrike är det knappast något land hvars öde under kontinentalsystemet är så betecknande för politikens dualism som de delar af högra Rhenstranden Napoleon sammanslöt till storhertigdömet Berg. Hvad detta område för närvarande betyder i Europas industri vet hvar och en när dess hufvuddel nämnes med sitt nuvarande namn: Ruhrområdet; härtill kom det därmed nära sammanhängande Siegerland, som utgör Ruhrområdets fortsättning söder ut. Dit höra handelns och Rhensjöfartens medelpunkter Duisburg och Ruhrort, textilcentra sådana som Elberfeld, Barmen och Mülheim, kol- och malmbrytningens, järnhandteringens och metallmanufakturens främsta orter i världen, sådana som Essen, Gelsenkirchen, Dortmund, Bochum, Siegen, Dillenburg, Remscheid och Solingen — det är med ett ord ett af världens förnämsta och mest koncentrerade industridistrikt. Äfven om det Rhen-westfaliska områdets utveckling till dess nuvarande ställning har gått med jättesteg särskildt efter 1870, så var Berg redan vid förra århundradets början ett af fastlandets mest framskridna industriländer, särskildt på textilmanufakturens, såväl ylle- som bomullsfabrikationens, och på metallmanufakturens områden. Det var i allmänhet öfverlägset motsvarande franska industriorter och kallades med skäl ett »England i smått».

Tydligen skulle ett område af detta slag ha lämpat sig bättre än nästan något annat att utgöra medelpunkten i en sammanslutning af fastlandet emot Englands industri, och få områden skulle åtminstone för tillfället ha vunnit mera på en dylik ställning. Men tydligen hade detta förutsatt villighet att underordna motsvarande franska produktionsintressen den enhetliga kontinentalpolitikens kraf, och det var hvad som icke förefanns. Just Bergs industriella öfverlägsenhet blef därigenom tvärtom under kontinentalsystemet dess olycka, det sattes