Sida:Kontinentalsystemet.djvu/227

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Den här sidan har korrekturlästs
217
DET ICKE-FRANSKA FASTLANDET

än fallet är i Sachsen; redan härigenom förklaras en stor del af olikheten i den följande utvecklingen för de två länderna. Kejsaren försummade aldrig ett tillfälle att låta Schweiz, en farlig konkurrent som var politiskt maktlös, känna hela tyngden af sina såväl italienska som franska regeringars åtgärder; och Rhenförbundets stater, särskildt Bayern, lade gärna sten på börda. 1809 inträffade Triests införlifning, som var ett hårdt slag för Schweiz’ både tillförsel och afsättning, men åren 1810—11 blefvo de afgörande för omslaget, hvad den yttre politiken beträffar. Nu vidtogos de sista åtgärderna i Italien, som definitivt stängde Sydeuropa. Samtidigt föranledde Trianontariffen såväl upprepade, våldsamma rafistuleringar i Schweiz efter engelska varor som transitförbud för kolonialvaror (bomull) från Rhenförbundsstaternas sida och slutligen såväl Frankfurt- som Leipzigmässans förfall, så att afsättningen norr ut försvårades samtidigt med att den söder ut stryptes. Emellertid har man trots allt icke intrycket, att dessa yttre företeelser voro hufvudorsaken till den nästan alltomfattande kris, som nu bröt in öfver det schweiziska näringslifvet och hvars verkningar landammannen (presidenten) i april 1812 sammanfattade i den bedröfliga satsen: »Schweiz’ industrier lida nu mot sitt slut»; en betydande emigration ägde rum, bl. a. till vänstra Rhenstranden.

Den viktigaste anledningen till det hårda slaget förefaller i stället ha varit den allmänna nöd, som nu utbredde sig öfver Europa och som drabbade den schweiziska industrien särskildt hårdt, emedan den i flertalet af sina grenar var en lyxindustri. Inom bomullsindustrien gällde detta framför allt tillverkningen af mussliner och broderade väfnader, där Schweiz och Baden varit utom täflan på fastlandet och ej haft nämnvärd olägenhet af kontinentalsystemet men där nu en förhärjande kris utbröt, som för alltid gjorde slut på dessa produktionsgrenar i vissa områden och för tillfället så godt som öfverallt. I något mindre grad var läget detsamma för kattuner och gröfre, otryckta bomullsväfnader, medan utanför bomullsindustriens område såväl sidenmanufakturen som tillverkningen af ur och bijouterivaror uppenbarligen närmast tillfredsställde lyxbehof; den mest högkvalificerade urindustrien, den i Genève, uppges ha nedgått till en tiondel af sin ursprungliga storlek. Det går tydligen ej an att häri se en verkan af kontinentalsystemet; och att Schweiz under det nu pågående kriget, trots mycket större svårigheter i råvaru- och lifsmedelstillförsel, likväl åtminstone hittills kunnat undgå så starka rubbningar som 1811—13, sammanhänger påtagligen med att den fått