Sida:Kungl teatrarna J Svanberg del 1 - 7.pdf/21

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Den här sidan har korrekturlästs
152
KUNGL. TEATRARNE

till den utmärkta violinisten fru Wilhelmina Norman-Neruda (sedan Lady-Hallé) och violoncellisten, professor Franz Neruda.



Carl Oscar Arnoldson. K. T. 1 juli 1858-50 juni 1863. K. T:ne 1 juli 1863-1881. (Tjänstledig 5 nov. 1858-1 dec. 1859.)

Född i Stockholm den 4 juli 1830 (son af förste expeditions-sekreteraren Lars August Arnoldson). Sedan han i Uppsala aflagt studentexamen 1849 och kameralexamen 1854 tjänstgjorde han som extra ordinarie i generaltullstyrelsen m. fl. ämbetsverk. Hans präktiga röst jämte en innerlig böjelse för teatern förmådde honom dock snart att lämna ämbetsmannabanan, och uppmuntrad af den framgång hans jämnårige studiekamrat Fritz Arlberg rönt hos Stjernström vid Mindre Teatern ingick äfven Arnoldson vid samma scen, där han fick debutera den 3 dec. 1855 i samma roll som Arlberg året förut, Farinelli i »Farinelli eller Kungen och sångaren». Debuten utföll särdeles lyckligt. Hans andra debut blef som Josef i »Den ondes besegrare» den 27 dec. s. å. vid första uppförandet af detta stycke, som sedan under många år blef en af publikens favoritpjäser; och helt visst kunde Arnoldson jämte Arlberg, som spelade Asmodeus, tillskrifvas en stor del af detta styckes framgång. Under det han studerade sång för Julius Günther, hade han i Stjernström den praktiske och nitiske läraren i scenisk framställningskonst. Dessutom hade han af en egendomlig slump påträffat en lärare, som fastän i socialt afseende kommen på afvägar, likväl som sångare var en i hög grad framstående konstnär. Jämte Arlberg kom nämligen Amoldson att en afton gå till Bährs schweitzeri vid Riddarhustorget, där en tysk tenorsångare Wieser uppträdde med ett tyskt sångsällskap (ett »tarachim», såsom det på den tiden kallades, en föregångare till en senare tids varieté). Den tyske sångarens utomordentliga stämma och mästerliga tonbildning slog lifligt an på de båda unga sångarne, och de förmådde honom att gifva dem lektioner. »Mer än en gång, under den senare tiden då Arnoldson stod på höjden af sitt konstnärsanseende och sin förmåga som sångare», skrifver Frans Hedberg i »Svenska operasångare», »tillskref han denne förolyckade vagabonds undervisning en stor del i de segrar