han vunnit och det intryck han som lyrisk skådespelare kunnat åstadkomma.»
1 tre år kvarstod Arnoldson vid Stjernströms teater. Det blef emellertid under denna tid fråga om hans anställning vid operascenen, och medan han ännu var engagerad hos Stjernström fick han debutera på Kungl. Teatern den 13 jan. 1858 som Max i »Friskytten». Debuten slog synnerligen lyckligt ut, och från den 1 juli s. å. blef han engagerad vid operascenen. Omedelbart därefter gjorde han en studieresa till Paris, där han fick höra den berömde tenorsångaren Roger, hvars fulländade föredrag utöfvade en hälsosam verkan på hans konstriktning. Hans första roll sedan han blifvit anställd som operasångare var titelrollen i von Flotows opera »Alessandro Stradella». Men redan vid första uppträdandet i detta parti den 4 nov. 1858 fick han ett svårt anfall af heshet, och då han det oaktadt utförde det ansträngande partiet till slut, blef hans röst därigenom så starkt angripen, att man allmänt trodde att den härliga stämman hade gått för alltid förlorad. Han måste nu återgå till tullverket, och under ett helt år underkastade han sig en fullkomlig tysthetskur, som medförde det lyckliga resultatet att han, sedan detta för honom så svåra pröfvoår tilländalupit, åter kunde beträda operascenen, hvilket skedde den 10 dec. 1859, då han med glans utförde Max' parti i »Friskytten». Under hela sin tysthetsperiod hade han åtnjutit full lön från teatern.
Sedan denna tid kan Arnoldsons sceniska verksamhet betecknas af ett beständigt framåtgående, en oafbruten utveckling till ett allt större konstnärskap. »Hvad man hos Arnoldson mest beundrade var hans sångkonst. Åt sin välklingande, smidiga, omfångsrika tenorröst, som visserligen icke alltid haft den betydande höjd den sedermera ägde, hade han gifvit en utbildning, byggd på de sannaste och sundaste principer. Hans tonansats var lika korrekt som hans artikulation och munställning, hans portamento lika välgjordt som hans drill, hans koloratur utmärkte sig för en sällsynt grad af färdighet, han gaf ett lika lyckligt uttryck för det erotiska som för det varmblodiga och kraftfulla i sången. Med denna tekniska virtuositet förenade sig intelligens i uppfattningen, manlighet och känsla i uttrycket». (Ur dödsrunan i Nya Dagl. Allehanda.)
