yrhättan, var högst frappant. Framställningen var illusorisk ända till natursanning. Fröken Hedlunds spel framkallade också oupphörliga skrattsalfvor i salongen och belönades efter styckets slut med två inropningar.» (Dagens Nyheter, 5 nov. 1877.) Hon blef sålunda genast uppmärksammad och man beredde henne tillfälle att under samma spelår, den 24 maj 1878, debutera på Kungl. Dramatiska Teatern som Ottilia i Roderich Bendix' 3-aktslustspel »Slägtingar». Debuten ledde till hennes antagande som elev vid de kungliga teatrarnes elevskola från den 1 juli samma år. Efter ett och ett halft år fick hon engagement som aktris vid Kungl. Teatrarnes dramatiska scen och lämnades genast från början tillfälle att framträda i betydande uppgifter. Bland de roller hon under sina första år fick utföra kunna nämnas: Lisa i »Ärlighet varar längst», Anais i »Debutanten och hennes far», Marcelle i »Falska juveler» och Suzanne i »Sällskap där man har tråkigt». Den unga skådespelerskan hade i dessa sina första roller framträdt som en ingenue med ovanligt lofvande anlag, hon hade alltmer förvärfvat sig publikens sympatier och namnet Ellen Hedlund hade redan börjat blifva populärt, då hon efter ett par år utbytte detsamma mot det namn under hvilket hon skulle få sin egentliga berömmelse, i det hon den 31 okt. 1881 ingick äktenskap med premieraktören Victor Hartman. Detta äktenskap upplöstes emellertid tio år senare, den 6 juni 1891, genom skilsmässa. Två dagar före sitt giftermål uppträdde hon vid en af Hartman (såsom bröllopsrecett) gifven soaré å Kungl. Dramatiska Teatern som Molly i »En oslipad diamant» och som Lazarillo i »Don Cesar de Bazano». Samma spelår uppträdde hon som Bérangère i »Odette», som Abigaël i »Ett glas vatten» och som Lady Teazle i »Skandalskolan», hvarefter hon under sommaren i sällskap med sin man företog en studieresa till Paris, hvilken ej oväsentligt bidrog till hennes utveckling. »Hon var fortfarande samma glada, lekfulla uppenbarelse som alltid, men det låg nu konstnärsallvar i botten på leken.»
Bland hennes roller under de följande åren må anföras: Ellen i Frans Hedbergs lustspel »Sprängämnen» (13 nov. 1882), Blanche i Wilhelm Bolins enaktsstycke »Konungens guddotter», Marie i Erneste Legouvés monolog »Vid vaggan», Gurli
