i fru Ann-Charlotte Edgrens »En räddande ängel» (15 okt. 1883), hvilket stycke helt och hållet hade den unga skådespelerskan att tacka för sin framgång och där hennes framställning af den lilla skolflickan i slynåren betecknades som »ett mästerstycke af på samma gång fin och drastisk komik», Puck i »En midsommarnattsdröm», Birthe i »Strandbybor», Susanne i »Herr Derblays giftermål» (22 mars 1884), Jeanne i »Lady Tartuffe», Franzisca i »Minna von Barnhelm», Géneviève i »En parisare» (30 nov. 1886), Elisabeth i Edvard Brandes skådespel »En brytning», Siri i Ernst Ahlgrens enaktsbagatell »I telefon» (7 mars 1887), där hon, liksom i »En räddande ängel», firade en verklig triumf, Fru von Pöchlaar i Schönthans och Kadelburgs lustspel »Guldfiskar», »en af hennes kraftigast utdanade karaktärsbilder», Jeanne i Marie Barbiers enaktskomedi »Lilla syster», Gerda i Pehr Staaffs lustspel »Sveas fana» (16 jan. 1888), Bettina Percival i »Abbé Constantin», Lizzie i Ernst Lundquists enaktsbagatell »Småflickor», hvilken roll var enkom skrifven för henne, Pepa i Paillerons komedi »Råttan», Lisa Spitsenas i »Kapten Puff», Catharina i »Så tuktas en argbigga», Jeanne i Octave Feuillets komedi »Chamillac» (4 jan. 1890), Dora i Sardous komedi »Dora» (vid dess återupptagande den 13 febr. 1890 efter tioårig hvila), Cyprienne i »Vi skiljas!», Alma i »Ära» (24 nov. 1890) och Lotty i Pehr Staaffs lustspel »Ett lysande parti» (25 april 1891).
Hon var nu en af den dramatiska scenens mest uppburna artister, då hon våren 1891 helt oförmodadt lämnade den scen, hvars prydnad hon varit under ett tiotal år, och for till Paris, där hon under ett år studerade vid konservatoriet och tog lektioner för Coquelin aîné, som engagerade henne för en turné genom Ryssland och Skandinavien, hvarunder äfven Stockholm besöktes. Med »Tournée Coquelin» uppträdde hon på franska språket på Kungl. Operan (i dess tillfälliga hemvist å Svenska Teatern) i april 1892 som Catharina i »La mégère apprivoisée», som Siri i »Par Téléphone», som Madame i »Un crâne sous une tempète» samt i monologen »Oui et non». Redan vid sin entré i det förstnämnda stycket hälsades hon med en bedöfvande bifallsstorm, och publiken uttryckte under hela aftonen genom upprepade bifallsyttringar sin glädje öfver att åter få se sin förklarade gunstling på scenen.
