Efter att under vintern 1892—1893 ha varit engagerad vid Théâtre Vaudeville i Paris, kom hon hösten 1893 tillbaka till Stockholm och uppträdde under månaderna november—januari som gäst å Kungl. Dramatiska Teatern, där hon gjorde sin entré i titelrollen (Gilberte) i »Frou-Frou». Hon uppträdde äfven i »En räddande ängel» och »Vi skiljas!», hvilka båda stycken utgjorde programmet vid gästspelets sista föreställning den 29 jan. 1894. Kritiken konstaterade nu »afgjorda framsteg i konstnärlig mognad, lyckligtvis utan ringaste intrång på den friska naturel, som ännu alltjämt utgör denna skådespelerskas förnämsta sceniska verkningsmedel».
Från 1 juli 1894 tog hon åter fast engagement vid den scen, där hon så länge varit saknad. Hennes första stora seger blef nu den roll, som skall komma att räknas till en af hennes allra förnämsta skapelser: Madame Sans-Gêne (första ggn den 12 febr. 1895). Utom sina gamla roller utförde hon under de fyra år hon nu tillhörde Kungl. Dramatiska Teatern: Carolina i »De oskiljaktige», Sylvette i Edmond Rostands komedi »Romantik» (7 nov. 1895), Agapetus i »Herr Dardanell och hans upptåg på landet», där hon utvecklade en i hög grad drastisk komik, Agnes i Molières »Fruntimmersskolan», Erika Larsson i »Blommor i drifbänk», Julie i »Nya garnisonen», Edgard i Léon Gandillots komedi »Villa Gaby» och Gurli i Henrik Christiernssons lustspel med detta namn (20 jan. 1898), i hvilken roll hennes briljanta franska prononciation kom henne väl till pass.
Den 27 maj 1898 tog hon, vid ännu ej fyllda 38 år, som Madame Sans-Gêne för alltid afsked från den scen, bland hvars förnämsta prydnader — ja, den allra förnämsta inom sin genre, ingenuefacket — hon under ett tjugutal år varit. Helt naturligt blef hon vid denna sin afskedsföreställning hyllad med en oändlighet af blommor och ståtliga lagerkransar. »Från början till slut gestaltade sig aftonen till en stor ovation åt den firade favoriten. Och det var verkligen ej mer än rättvist. Den publik som igår hyllade Ellen Hartman visste mer än väl att teatern i henne förlorar ett söndagsbarn, en begåfning, frisk, ursprunglig och mångsidig som få samt utvecklad både genom rutin, arbete och studier på Europas främsta scener». (Pehr Staaff, Dagens Nyheter 28 maj 1898). Askådarnes entusiastiska hyllning kulminerade naturligtvis efter
